Går på Bonniers årliga fest på Manilla. Hittar välbekanta ansikten och håller mig till dem, vi är det yngre gardet, vi cirkulerar alltid tillbaka till varandra, tryggast så. Skrattet kommer lätt, men jag blir också trött fort. Förra året tog jag en taxi hem tidigt för att jag var så förälskad att jag trodde att jag skulle gå i bitar. I år tar jag en taxi hem för att jag blir utmattad av att vara bland så många människor. Precis innan jag kliver in i bilen får jag ett getingstick. Det känns som ett omen. Jag jobbar från Årstaviken. Åtminstone är det vad jag intalar mig när jag packar min väska med dagbok och bok. Ligger intill ankring förbjuden-skylten och lyssnar till andra badgäster som pratar. Jag faller ut och in ur sömnen, vaknar av att jag är så varm, jag måste kyla av mig. Simmar ut i det grumliga vattnet, jagar iväg fiskarna. Håret känns oljigt efteråt, även när det har torkat. Jag sprayar det med torrschampo och det lägger sig som en hjälm över huvudet. Kungsgatan är varm och full av barbenta människor. Det luktar grillat kött från någon restaurang. Jag går på en AW med Aller media, får en drink i min hand, får en hamburgare liten som en mandarin. De här kvällarna i slutet av augusti är varma, men när solen går ner står jag ändå och fryser. Vi ser Ruby Empress på ett event, tycker så mycket om deras musik, de är vänner till Johan. Jag får låna hans jacka, han skrattar åt att jag ser ut som Beckmanstjejerna på festen, nu när jag har på mig rock som är alldeles för stor. Och jag tänker på det, att mina kläder känns fel, att jag inte vet var jag ska ha mina händer, att jag inte brukar känna så. Skrivandet tjärvar. Ska jag bara börja på något nytt, så här åtta månader in? I så fall vad? Ska jag helt byta tilltal, skriva allt i brevform, ska jag skriva en dagboksroman, ska jag skriva en novell i stället, eller ska jag försöka borra mig in i den här texten, vistas i den ett längre tag, kanske släpper det då? Inte tänka på att skriva medan man skriver. Jag vet ju det. Men hur? Vill att någon ska lägga en stor hand på mitt huvud och säga: allt blir bra. I en svag stund skriver jag en öppen annons på min Instastory: Mentor sökes, kvinna, verksam som författare, 50+. Plus om du har en blick lika vänlig och rak som Selma Lagerlöfs. I utbyte får du en ängslig ung kvinna runt din hals som kommer att ta allt du säger som sanningar. Jag drömmer om att någon som står stadigare på jorden ska vilja prata med mig om skrivandet, hur man orkar med det, ovissheten, rädslan för att floppa, rädslan för att inte skriva alls. Ringer mormor, är i starkt behov av en röst som är präglad av tid, hon säger: Du duger. Utan att du gör någonting så duger du. Jag gråter så att rösten skär sig, vad hemskt det är att inte kunna kontrollera sitt röstläge. Sedan berättar hon om hur hon ligger och badar i älven, bland sländor och skräddare, och hon berättar om en citronglass från Mandelmanns kokbok, den är väldigt lyckad, säger hon, och tillägger: jag har inte smakat den, men det kan jag fantisera mig till. På fredagen vänder den. Känslan. Jag firar Johans tjugofemte födelsedag och är lycklig, ja, fullkomligt. Resten av helgen (ja dvs igår och idag) tillbringar jag med familj. Vilar och äter tacos och städar lägenheten så noggrant jag bara kan. Torkar ur soptunnan, knopparna på köksluckorna, nyper bort döda blad på växterna, avkalkar mocca mastern. Nu snart: barnvakt till mina små. I morgon har jag min första skoldag. Hur har din vecka varit? Berätta.
