Jag skriver det här på onsdagen den 27 maj. En vecka efter bf. De senaste dagarna har varit långsamma och ganska prövande. Jag känner mig rastlös och lite besviken över att inget händer. Johan påminner mig om det som alla säger: att en förlossning sällan blir som man tänkt sig. Jag inser att jag har en så tydlig förhoppning om att förlossningen ska dra igång spontant, utan igångsättning. En önskan om att kroppen ska visa vägen och att jag helt enkelt ska få följa med. Jag tror att det är relaterat till min förlossningsrädsla. Under hela den här graviditeten har jag upprepat samma sak för mig själv: kroppen vet hur den ska skapa och bära ett barn, alltså vet den också hur den ska föda barnet. Men om inte kroppen tydligt signalerar att den är redo? Det blir liksom error i mitt huvud då. I dag ska vi in på konsultation på Södersjukhuset. Då kollar de att bebisen och jag mår bra. Gör ultraljud. Kollar hjärtljud och fostervatten och gör en vaginal undersökning på mig för att se om livmodertappen är mogen (att prata om sina kroppsdelar på det sättet, som frukter, det är obehagligt, men det är vad det är). Därefter tar vi ett beslut om hur vi går vidare. Det finns många sätt att sätta igång förlossningen på, läser jag mig till. Hinnsvepning. Prostaglandin. Ballong. Ta hål på fosterhinnorna. Värkstimulerande dropp. Spänner tårna när jag läser. Alltid haft svårt att tänka på min egen livmodertapp och nu är det plötsligt den som står i centrum. Eller det gör ju bebisen, såklart. Men ni fattar. Jag kan tänka mig att vänta lite till om allt ser bra ut. Det är inte väntan som är det jobbiga, inte egentligen. Väntan är tålamodsprövande och tråkig och väntan kantas av besvikelse, men det är inte väntan som gör att jag gråter. Det är detta med att springa före kroppen.(Viktigt att skriva att jag inte värderar igångsättning som något "sämre". Många av mina kompisars förlossningar har startat på det sättet och det har gått jättebra. Men jag försöker beskriva min känsla. Känslor är ju som bekant sällan rationella.)Och det är som Alice skriver i sms: du kommer följa kroppen oavsett om det startar spontant eller med igångsättning.(Om du som läser detta har starka åsikter i frågan: diskutera i smågrupper, inte i kommentarsfältet. Positiva upplevelser och uppmuntran är såklart välkomna.) Det finns förstås en sannolikhet att något händer spontant, innan jag blir igångsatt. Nej, stryk den där formuleringen, jag är inte en robot, man trycker inte på en knapp. Innan förlossningen sätts igång, menar jag. Men för att inte bli besviken försöker jag vara inställd på att det kanske startar lite mer medicinskt än jag hade hoppats på. Jag försöker tänka att oavsett vad så vet jag ju att min kropp gör sig redo. Jag tror att – och nu hoppas jag att du som läser inte äter samtidigt – en bit av slemproppen gick häromdagen. Igår hade jag mensvärksliknande smärta som kändes ungefär som elektricitet i nedre delen av magen och bak i ryggen. Bebisen har sjunkit så långt ner att jag måste kissa stup i kvarten, jag har svårt att gå och svårt att sitta på ett hårt underlag en längre stund. Saker händer. Men det är psykande att symptomen inte eskalerar och förtydligas. De senaste dagarna har jag tvättat mina sminkborstar och sorterat våra presentpapper och snören. Jag har skrubbat kakelfogarna i duschen, djuprengjort diskmaskinen med citron, bikarbonat och ättika och lagat trasiga kläder. Jag har köpt tygprover till en mörklänningsgardin, beställt hem gott om grillbriketter och konserver så att man när som helst kan svänga ihop en tonfisksallad. Jag har bakat rabarberpaj och tvättat kläder. Jag har lyssnat på Famesick och Big Swiss som ljudböcker och om kvällarna har vi tittat på Cleo. Jag har tagit korta promenader ner till centrum för att handla eller lämna böcker på biblioteket, men annars har jag varit inomhus (trots det vackra vädret). Jag har legat i sängen i många timmar. Jag har nätshoppat också. En radio till köket, en klänning och en tröja från Vinted, en svamp som ska vara bra för att ta bort sot, grillverktyg, två par skor från Sellpy. Jag tänker inte, jag bara trycker på köp. Det är dumt och det är skönt. Denna märkliga, märkliga tid som jag aldrig får tillbaka. Detta blir högst troligt det sista inlägget i graviddagboken (tanken är att jag ska berätta om förlossningen i videoform, i en prata, senare). Tack för att ni har följt med varje torsdag sedan i höstas. ❤️ Det har varit otroligt välgörande att skriva de här inläggen och känna er värme. Kanske läser du graviddagboken långt efter att den skrevs. I sådana fall: Hej. Heja dig. När man räknar ner mot ett datum är det lätt att tänka att något snart är över och avslutat. Visst är jag snart färdig med att vara gravid, men egentligen är det här ju barabörjan.
