Idag går jag in i vecka 35 vilket officiellt gör mig till höggravid. Nog känns det. Veckorna som återstår är så få att jag med enkelhet får överblick i kalendern. Kroppen just nu: Jag får oftare sammandragningar. Livmodern blir stenhård och jag övar mig i att andas in (räknar till sex) och andas ut (räknar till åtta). De senaste veckorna har det blivit väldigt tydligt när lillan är vaken och när hon sover. Ibland får jag en vass fot i sidan som gör att jag väser eller skriker till av smärta. Hon är så himla lång nu, nästan en halvmeter, inte konstigt att det är trångt där inne. Min barnmorska sa att man kan få som blåmärken på insidan när barnet sparkar på samma stället (skönt 😀). Bäckensmärtan har varit så intensiv. En huggande känsla i vänstra ländryggen som strålar ut i rumpan. Vissa dagar har jag knappt kunnat stödja på mitt vänsterben och det gör riktigt ont när jag ska vända mig i sängen eller ta mig upp från en sittmöbel. Var ska jag vara med min kropp när det inte ens är skönt att ligga ner och vila? Annars då. Jag har tänkt en del på hur min inställning till bebisen och framtiden har förändrats de här månaderna. Inom kreativa uttryck och andra långsiktiga arbeten pratar man ju ofta om att man måste lita på processen. För mig handlar det om att inte ge upp skrivandet när det känns svårt, att fortsätta utforska även när jag famlar i blindo, att inte ta mina negativa tankar på för stort allvar, att lita på att små steg framåt också är framsteg, att något som känns oöverstigligt och svårt i början, senare kan klarna och bli lättare. När jag precis hade tagit ett positivt graviditetstest, det var i början av september, låg jag hemma i soffan medan regnet drog i träden utanför. Jag hade ringt min bror eftersom det av någon anledning kändes tryggt att dela hemligheten med någon som fysiskt var långt borta (han bor i Lysekil). Dessutom har han tre barn, han fattar. Hur känns det? frågade han, men jag visste inte vad jag skulle svara. Var det glädje jag kände? Rädsla? Kontrollförlust? Oro?Allt på samma gång. Jag snörvlade och snorade. Jag tänkte: Hur ska jag klara av en förlossning? Hur ska jag klara av att ta hand om ett barn? Vad ska hända med min och Johans relation när vi har sömnbrist och bråkar om praktikaliteter? Hur kommer det kännas att kroppen förändras? Hur kommer det bli med vänskapsrelationerna, helgerna, resorna, skrivtiden? Vill jag ens det här? Men en sak har blivit väldigt tydlig under de här sju senaste månaderna: tiden har gjort sitt för att stilla det där känslokaoset. Katter är bara dräktiga i nio veckor, sedan föder de en hel kull ungar. Vi får längre tid än så att vänja oss vid tanken. I början var allt så abstrakt, nu är det inte det längre. Det är fan inte abstrakt! Bebisen rör sig inuti mig och snart är hon här, men jag är redan mamma.Jag är redan mamma. Så känns det faktiskt. Och jag är inte lika rädd längre. Ovissheten är svindlande, men den är också spännande. Jag kan se fram emot att få åka in till förlossningen med Johan och, efter mycket möda, få upp mitt barn på bröstet. Jag ser inte fram emot smärtan, men jag ser så himla mycket fram emot att få träffa vårt barn. Om jag hade kunnat ge mig själv ett råd där i början av graviditeten, när allt fortfarande kändes otroligt läskigt, så vore det detta: lita på processen. I det senaste avsnittet av Gravid vecka för vecka för vecka åker jag till Sigtunastiftelsen med morsan och till Österlen med kompisar. Jag läser ett utdrag ur min bok och visar upp lite very nice second hand finds. Hoppas ni ska tycka om. Läs också:Gravidstilen
