Jag vill skrika över världen att vår bebis har gått upp 400 gram på en vecka. Trots att mina bröst gjorde så ont de första dagarna och jag oroade mig för om jag alls skulle få amningen att funka. Vi räknar dagar här hemma eftersom så mycket händer från dygn till dygn. Igår var det dag 10. Min favoritdag hittills. Vi badade henne för första gången, hon hatade det, men efteråt såg hon upp på oss inifrån sitt lilla handdukstält och det mörka håret var krusigt och huden mjuk och för en kort sekund kände jag inte av smärtan från förlossningen utan bara en ljus och strålande värme som liksom dånade mellan oss.Hon gillar att vara lutad mot min axel. Jag kan ännu inte stå upp och vagga henne särskilt länge pga smärtan, men jag kan sitta i en fåtölj eller i sängen och skumpa henne upp och ner mot axeln. När hon hänger där brukar hon trycka sin mjuka kind mot mig som om hon vill att jag pussar på henne. Då gör jag det. Då känner jag hennes fjuniga hår och de varma pustarna från hennes andetag. Hon doftar sött av mjölk och hennes rygg är mjuk och rynkig som en griskultings. Ibland skriker hon så mycket att det känns som om hon väcker hela grannskapet. Ibland vet vi inte hur vi ska trösta henne. Men igår gav hon oss – gav vi varandra – en hel dag av lugn. Vi behövde det, alla tre.
