Ännu en morgon av att vakna upp och tänka: happ, ingen bebis än. Det var den 24 maj, fyra dagar efter bf. Pionen hade börjat tappa sina blad och jag skrev till Johanna och frågade (apropå detta), vad innebär det här? Hon svarade: att det kommer ske mycket, mycket snart. Yrsa frågade hur läget var. Jag skrev att jag börjar känna mig rastlös. Vid 9:45 (då jag redan varit vaken i sisådär tre timmar), promenerade jag ner till Lundbergs för att äta frukost med kompisar. Fralla, kickbike, påtår efter påtår. Några skulle iväg och köpa en båt så det var uppsluppen stämning (själv har jag hoppat av båtprojektet, insåg efter några år med segelbåt att jag helt enkelt inte tycker att det är tillräckligt kul). Väl tillbaka hemma var det jättevarmt. Någonstans här började det göra rätt ont i kroppen också. Inte värk-ont, utan bara tungt som fan. Bebisen hade sjunkit ner så långt att jag gick runt och stönade i varje steg. Kände mig överhettad också. Skördade lite rabarber. Och började baka en paj. Skulle ha Yrsa och hennes lilla familj på besök. Men nånting hände. När jag väl börjat gråta kunde jag inte sluta. Grät för att det var stökigt hemma, grät för att det gjorde ont, grät för att jag kände mig rastlös och less och nervös. Ställde in med Yrsa. Såsade hemma hela dagen. Duschade tre gånger för att jag var så varm. Hade tänkt bada och ligga ute på en solstol och läsa men kom mig inte för. Ledsen känsla i kroppen när jag promenerade ner till Coop för att hämta ut ett paket (amningsbehåar, också det overkligt). Mötte Emma och Dahir i korsningen och de räckte över ett litet paket. Dahir hade bakat en kaka till mig och de skulle precis gå upp och överlämna den! Blev så himla himla rörd. Jag sa: det är som om ni har känt på er att jag har gråtit halva dagen. Johan min fina Johan. Han lagade precis den mat jag hade önskat: grillad kyckling, romesco, färskpotatis, tomater. Jag satt på en mjuk dyna och såg på medan han grillade. Vi delade på en öl. Åt middag omgivna av syrener. Senare på kvällen försökte jag samla ihop mig. Inte konstigt att man blir ledsen av att ha ont, av att gå och vänta, att försöka se tecken men sedan bli besviken över att "inget händer". Inte konstigt att tårarna aldrig tar slut när hela kroppen är en cocktail av hormoner. Inte konstigt att man gråter när livet kommer ändras inom några dagar, när det känns som om man gör allt "för sista gången". Inte konstigt att man börjar gråta på det här sättet när man vilken dag som helst ska få träffa sitt barn. Det är för stora känslor, de får inte plats i kroppen. Det är ... rymden?
