Vi är i Hälsingland! Jag, min mamma och mitt barn. Jag började gråta när vi sa hejdå till Johan, det kom alldeles plötsligt och tårarna överrumplade mig, för det är jag som vill åka iväg och Johan som behöver stanna hemma för att jobba. Men det är första gången vi tre är separerade mer än ett dygn sedan hon föddes. Sån stark känsla av att vi tre hör ihop, bara. Jag hade Sunna i famnen och sa: håll om oss, och då gjorde han det, hårt.Nåväl. Trollet somnade i bilen när hon fick ansiktet fullt av sin åkpåse, samma åkpåse hon har i vagnen. Jag och mamma kunde prata med varandra medan omgivningen blev allt mer gul och röd. Vi lyssnade på Thomas Andersson Wij, som jag ofta ser på vårt lokala konditori och som sjunger om Hälsingland. Det var här jag tappa min första tand och här så ska jag spotta ut den sista.Mamma ska skriva på sin nya trädgårdsbok och jag ska visa barnet hur höst i Hälsingland ser ut. Ligga på den tjocka grå filten och titta upp i trädkronorna. Rosen vispar runt och skäller och mamma säger att det är lika bra att Sunna vänjer sig vid ljudet, och det har hon nog rätt i. Nu ligger de sida vid sida på golvet; S i sin babysitter med en sked i munnen, Rosen med en vedklabbe som hon strimlat på nolltid. Våra bebisar!!
