Igår satt jag och Yrsa och skrev, ömsom ångestade (japp det är ett verb nu) över att skrivandet så ofta känns som en trubbig sticka i foten. Och att man ändå håller på. Och håller på. Och håller på. Vi får låna Bonniers skrivarlya i en vecka, precis som förra året. När klockan blev fem tyckte vi att arbetsdagen kunde vara över. Då hade vi ändå jobbat på bra. Då gick vi till Stora torget. Pratade om hösten och en skrivarkurs vi ska hålla i. Min polare Per. Vi köpte middagspicknick. Bäst var röran på soltorkade tomater och rågkexen med sweet chili-smak. Om nån undrar. Här! Kan man ligga. "Kan du ta en bild på mitt perfekta kex?" Avisst gumman. När ska min överläpp få en sånt där praktiskt hål upp till näsan, kan man ju undra? Pratade i telefon med någon som är långt långt borta i ett annat land. När jag kom tillbaka hade Yrsa gjort något fint. Sen ville hon ha stenterapi mot sin huvudvärk. Det fick hon. Var bara så hopplöst att hon skulle nysa hela tiden :( Flugorna svärmade som snubbar som inte fattar vinken. Hemåt igen. Gatan där vi bor. Och idag sitter jag här! Och skriver novell. Det går framåt faktiskt. Peppar peppar. Puss <3
