Hallå morsan, tjena stabben! Tisdagen var att: Skrapa ut stolen klockan 07.45 och klicka upp dokumentet med Elins textrespons. Sammanfatta den till en lista. Fundera över vart jag vill med texten. Börja gå igenom kommentarerna, en efter en. 2,5 timmar senare var jag klar för dagen och då kände jag mig SPORRAD. Framåt, framåt. Gick in i duschen, tvättade håret med två omgångar schampo för att få bort torrschampot och sminkade mig till ljudet av månadens bokklubbsbok (Stöld). Skrev till bokklubben: ska vi prata om boken nästa vecka? Det följdes av JA och Mmmyes och Ja gärna! Spelade in en filmsnutt som ska sändas på årets ljudboksgala och svarade på några mail. Värmde melanzane, kanske min sista måltid i livet-mat, och tittade på Kenzas nya förlossningsberättelse. Vände skärmen mot Johan när hon tog värkarna och senare krystade. För bara ett par år sedan trodde jag sägningen "det tog x timmar innan mitt barn kom ut" betydde att mamman i fråga hade KRYSTAT i x timmar. Ibland är den siffran 35 timmar. Ibland 24. 😮 Apropå barnafödslar tyckte jag att Hanapee skrev så bra om kroppen efter förlossning på sin blogg. Läs här. Sara jobbade hemifrån och då blir jag alltid osugen på att gå till kontoret. Så jag bestämde mig för att också jobba hemifrån. På eftermiddagen gränslade jag cykeln och gled bort till My. Vi rundade Långholmen. Lekte snart-badar-vi-här-leken. Gick förbi kontoret ändå, för att jag hade några hudvårdsgrejer där som jag fått i bud men inte behövde. Vassego. Hade på mig bralla från & Other Stories, jacka från Beyond retro, tröja från Filippa K, solglasögon från Chimi och smycken från Bluebillie. My letade i kamerarullen efter föraningar om när träden kommer slå ut. Förra året grönskade det den 2 maj! När vi skildes åt hade det mojnat och spruckit upp ännu mer. Jag messade Johan: Okejsan, så blev det! Fikade med Södermalms vackraste utsikt. Kvällen var att lyfta ner vinterdäcken till källaren (nu blockerar de ingången, VAD BRA), gräma oss över att vi behövt betala 6 lax för ny handbroms och äta kylskåpsrens i sängen framför Knutby i blind tro. Tycker att den är spännande förutom att jag drabbas av skamsköljningar när jag ser killarna sitta och diskutera fallet med varandra, i den där iscensatta lokalen. Hade varit mycket mer trovärdigt om de pratade till kameran?! Eller vad tycker ni? Det! Var! Det!
