I måndags kväll bestämde jag mig för att nu måste jag testa något nytt. En längtan efter att ta kontrollen, att bestämma över min tid, att ligga steget före. Alltså bestämde jag mig för att gå upp ovanligt tidigt dagen därpå, för att skriva. Sagt och gjort. Klockan ringde klockan sex. Fyrtiofem minuter senare befann jag mig på kontoret. Brukar aldrig vara där innan nio. Var sugen på bryggkaffe (inte kapselkaffe som vi dricker annars) och hittade en påse i kylen som nog stått där i två år. Drack två smaklösa, fadda koppar. Skrev 1300 ord om en annan person som var nedstämd. Strax innan åtta gick jag över till Handlarn för att köpa en macka. Insåg att det var stängt, men att de ordnat så att man kan blippa in sig själv. Alltså gick jag runt i en upplyst men helt och hållet tom matbutik. Apokalypskänsla. Köpte en polarklämma med ost i snabbkassan och gick tillbaka till datorn. Vid tiotiden gick jag ner till gymmet. Min gymväska får symbolisera. Sprang fyra kilometer på löpbandet och kollade på Basic Bitch på telefonen (en norsk serie på HBO som Sandra Beijer tipsat om). Bytte om och sminkade mig och gick tillbaka till kontoret igen. Sara hade kommit då! Vi åt våra matlådor trots att klockan bara var elva. Jag behövde ta ett beslut, så hon läste mitt horoskop för att lotsa mig rätt. Gick sådär. Träningskläder på tork. Fräscht. Svarade på bloggkommentarer och mail och hade ett litet möte. Sara och jag satt knäpptysta, båda hade mycket att göra. Klockan halv tre satte jag på mig ett skärp, jag menar, skärpte jag mig, och gick till bussen. Herrå Sara ses i morgon! Skulle på poddmöte där strax bakom DN-skrapan! När mötet var slut hade det börjat skymma. Jag tog bussen från en hållplats precis utanför ryska ambassaden, som fått ett nytt namn <3 Åkte hem och käkade mellis i sängen. Macka och bananbröd med jordnötssmör. Gilmore Girls. Ställde ett larm och sov i tjugo minuter. Dreglade på kudden. Vid sextiden gick jag hit, till Elefantpojken på Ringvägen. De har så god thaimat där. Åt middag med Kajsa! Vi försökte definiera vad en trettioårskris är. Hur vet man om man har en sån? Ordet kris känns så överladdat, det är nog lite vanskligt att slänga sig med det hur som helst. För mig handlar det snarare om att jag, just nu, tvingas stanna upp och reflektera, och det väcker en jävla massa känslor.Kajsa har en teori om att man som trettioåring inser att ekvationen inte går ihop; man kan inte ha allt på samma gång, det ena är på bekostnad av det andra. Oerhört få har ett hem man trivs med, en partner, barn, utbildning, lyckad karriär och goda vänskapsrelationer på samma gång vid trettio års ålder. Det är alltid någon, eller flera, aspekter som haltar, för att tiden och energin inte har räckt till. Och den insikten kan vara smärtsam. Jag har mer att skriva om detta men det får bli i ett eget inlägg tror jag. Puss hörni. Vi kämpar på och vi! gör! det! bra!Läs också:Min sminkrutin
