Goddag goddag. Jag har haft en väldigt lugn helg. I fredags satt vi i eftermiddagssolen och drack en öl, åt en pizza, höll oss på avstånd, och klockan åtta frågade vi varandra: nu då? Men då åkte vi åt varsitt håll, Julia och Elias till sig och Johan och jag till oss. Det kändes konstigt. Fredagskväll och kvällen tar slut klockan åtta. Men man vänjer sig. Man vänjer sig. I lördags promenerade vi till Västberga industriområde för att hämta gardinstänger på Bring. Vi gick över Årstabron och turades om att säga saker vi ser fram emot. Tvångsoptimism. Jag hittade årets första vitsippor i diket! På kvällen drack jag en öl med polare över Google Hangouts. Bara en person kunde prata åt gången, så det var lite svårt att hålla igång ett flytande samtal, blev mer som en runda. Men det var mysigt att se alla. Elsa och Maja och David hade byggt varsin koja. Varje gång Rebecca tog en tugga av sitt äpple så flippade skärmen så att man såg henne. Elsa bor i Berlin, där man ju bara får umgås två och två (eller med dem man bor med). När hon gick på promenad i parken med sin kompis, och de skulle sätta sig ner på en bänk, så kom polisen och sa åt dem att fortsätta gå. "Om ni sätter er här så kommer fler personer komma och göra er sällskap". De fick alltså vistas i parken så länge de rörde sig hela tiden. Det blev en mysig kväll i alla fall. Johan byggde modell och jag bakade kakor. Johan krökt över skärbrädan med skalpellen i handen. Stolen som knarrar. Det slog mig att det är så jag minns min pappa från när jag var liten. Att min blick på Johan måste likna min mammas blick på pappa. I söndags gästade Klara & Jag nyhetsmorgon. Stolt. Sen åkte jag till pappa och Co. Körde Sander och Eloise i skottkärran, runt Jos nykrattade lövhögar. Vi fikade ute i trädgården. Det är så konstigt att neka småbarn närkontakt, appappapp! vi ska inte kramas. Jag och Sander skulle ha gått på teater tillsammans nästa vecka (han fick det i julklapp av mig), men så blir det ju inte. Jag frågade vad han vill göra i stället, och då sa han "gå till Wiboms och äta picknick". Wiboms är några spänger som ligger över ett träsk, alldeles intill deras hus. Han har inte så höga krav på livet, Sander. En julklapp kan vara att äta en medhavd macka på en spång, bakom husknuten. Föredömligt.
