Klockan 15:00, hos psykologen. Fibrerna i ryamattan är mörka precis vid mina skosulor, jag undrar vem som satt här innan mig. Bredvid mig ett glas vatten på ett underlägg i form av en liten persisk matta. Jag fick bråttom dit så nu kommer eftersvettningarna. Jag undrar om jag luktar. Näsduken mjuknar, blir orange- och svartfläckig av sminket. Jag viker den på mitten. Viker den igen. Nu på ett café, klockan är 17:30. Några gymnasietjejer fikar bredvid mig. Jag tänker på hur jag alltid fikade förr, satt i timmar på Café 60 med en microvärmd bulle och en chailatte, sköt upp naturkunskapläxan. Somnade alltid på bussen hem till Nacka, dreglade säkert, huvudet dunkade mot fönsterrutan. Vaknade som per automatik till när bussen närmade sig min hållplats. I mitt rum sedan, rummet med tapeten som jag och mamma satt upp på fel sätt, så att blommorna inte mötte varandra, så att skarvarna syntes tydligt. Jag tittade på Skins och Gossip Girl, åt mellis och ställde min smutsiga disk i vasken i stället för direkt i diskmaskinen. Mamma skrev listor på vad jag behövde göra, visste att jag skulle bli arg om jag behövde städa mitt i någon viktig chattkonversation eller försök till att plugga. "Detta ska vara klart innan veckan är slut: tvätta duschkabin och toalett, dammsuga undervåningen, sortera ur garderob." Skönt det var. När någon annan rådde om mig. Sade åt mig vad jag skulle göra. Ropade: nu är maten klar. Men det här inlägget skulle ju egentligen handla om i helgen, när jag var i Bohuslän. Promenad, alfapet, kantarellpasta, vin och Abba. <3
