Låt oss börja här, på Bonniers konsthall! Med en riktigt dålig bild på Henke, Isak, Hanna och mig. Foto: Studio Emma Svensson. Deras set design med nittiotalstema var så jäla välgjord!!! Fatta att någon letat upp alla de här grejerna och inrett för att folk ska få festa bland dem? Så kul och fint. Amadeus! Moa! Jag! Isak! Det blev imma på glaset när vi dansade. Okej, nu till lördagen. Jag och Isak gick ut på stan. Här är han alltså helt klädd i manchester, har ni sett nåt finare? Från The Cords & Co om någon undrar. Vi var riktigt bajsnödigt snobbhipstriga och gick runt i butiker och käkade poké till lunch. På Shaka Shaka där de spelade ASHÖG musik. Mycket märkligt. Men gott! Här är jag i lördagsstass! På kvällen mötte vi upp Henke och Moa igen. Och gick till Natalie som hade födelsedagsfest på sin innergård, med Rivierantema. Alla såg nyrika ut. Jag hade vita byxor med citronscarf i hällorna, en härligt luftig urläcker skjorta och örhängen i GULD. Och där bakom mig står Isak och uträttar sina behov. När alla drog till Spybar så gick vi till en annan bar. Tacobar. På söndagen mådde vi såhär. Trötta och mosiga men mysiga. Vi gick till Lidl och handlade frukost, och till bageriet och handlade rågbröd och pistagebulle. Jag vet fortfarande inte om det är värt all the struggle att äta grapefrukt. Måste köpa mig en sån där specialsked tror jag. Sen tog vi bussen hem till min mormor. Jag hade månadens bokklubbsbok i väskan, Hjärtat är bara en muskel av Kristofer Ahlström, men hamnade i Instagramloopar i stället för att läsa. Undra hur många böcker jag skulle ha läst om jag inte haft internet på mobilen. Många. Såhär gullig var hon när hon välkomnade oss. Jag skrev en liten grej om henne på Instagram som löd: När mina föräldrar skilde sig var jag sju. Jag ringde mormor och sa med snortäppt röst att jag hade fått sömnproblem — i mitten av varje natt vaknade jag till och kände mig superpigg. Vad skulle jag göra? Hon rådde mig att bygga en trygg mur av alla mina bästa gosedjur i sängen och lägga fram mina favoritböcker på nattduksbordet. Att göra det mysigt. Hon sa att natten inte var farlig. Mormor är den person som alltid har sagt till mig att människor kommer störa sig på en för att man tar mycket plats (vi båda gör det), men att det också är en fin och bjussig grej att våga dela med sig av sitt inre och sina tankar. Jag vet ingen människa som ser så ljust och kärleksfullt på sin omvärd som mormor. Hon ser livet som en gåva, och hur provocerande det än kan vara så UPPSKATTAR hon DET LILLA. Utan att skämmas. Den sidan har jag gladeligen tagit efter. Mormor finns. Men rätt var det är så förlorar man de äldre människorna i sin närhet. Och jag vet hur lätt det är att prioritera en bärs men en kompis eller den nya säsongen av OITNB. Men detta blödiga instagraminlägg slutar med en ödmjuk uppmaning: ring någon äldre person i din närhet i morgon. Stäm träff. Håll om länge. Ställ frågor om vem hen var när hen var i din ålder, om hen upplevt heartbreak, om hens rädslor och drömmar. Att få komma in huvudet på dem är en chans man borde ta innan det är fkn försent. Hängde med mina gosiga kusiner. Och käkade svingod mat som mormor *svängt ihop*. Hur kan ugnsrostad broccoli vara så gott i sin enkelhet? Måste äta snart igen. Sen åkte jag hem till mamma och Calle för att bara göra ingenting. Lagade potatis- och purjolöksoppa med grönkålschips till allihopa, klappade katterna, smakade på tomaterna, hjälpte mamma att bädda sängen. Sådana saker. Och sen fick jag sällskap till bussen av Dana och Froste och minipaddor. Och så kramades vi hejdå för igår åkte de hem till San Francisco igen. </3
