Februari tuffar på. Haft en ganska skör period. Skämts över min egen personlighet, förargats över att jag är på vissa sätt och att det inte verkar gå att ändra på. Också känt mig lättsårad. Urk.Putta till mig och jag kommer ramla. Hoppas på att från och med nu vara lite mer REDIG. Igår var det som bekant måndag. Det var ljust i lägenheten när jag gick upp vid halv åtta. Hög, klar himmel när jag promenerade till tvärbanan. Solen filtrerades inte genom några lövverk utan sken rakt på, starkt, triggade nysningsreflexen. Min lillasyster ringde och sa vilken buss hon skulle ta in till stan på eftermiddagen, meddelade på minuten när jag skulle stå i Slussen och möta henne. Hon gillar ordning och reda. Gick och kollade på utsikten bakom vårt kontor. Lyssnade på en dokumentär om missionären som 2018 klev iland på Norra Sentinel-ön. Den sista isolerade plats i världen där det bor urbefolkning. Åt en skål fil till frukost och drack kaffe med havremjölk som skurit sig. Finns väl inget äckligare. Flyttade runt textsjok i mitt manus och lyssnade på musik (exempelvis otroliga Love Takes Miles). Sara skulle lämna nåt paket på kontoret och kom förbi med sina barn. Vilket gäng va!! Tokig i dem. Vid lunchtid frågade jag Johanna om vi skulle äta utomhus. Första utelunchen för 2025. Kallt men värt det, i alla fall om du frågar mig, kanske får du ett annat svar om du frågar Johanna. Så blev det dags att möta upp syrran! Hon ville absolut dra till AM Store, så det gjorde vi. Handlade boba tea-kit, riktigt starka nudlar och något slags litchigodis. Vilken lycka att av en ren händelse springa in i Yrsa! Hon fick smaka på litchigodiset. En bodymist och en ungdomsbok rikare. Det blev Fula tjejer som Johanna Lindbäck, Lisa Bjärbo och Sara Ohlsson har skrivit ihop. Kvällen avslutades på Rigoletto. Bea och jag gick på förhandsvisningen av nya Bridget Jones-filmen som var vääldigt heartwarming, rolig och ordentligt klyschig. Nu MÅSTE filmskapare sluta göra olika romantiska montage och lägga musik på (de dansar till en gatumusikant, de skrattar på en restaurang, de håller hand och äter glass), i stället för att låta karaktärerna prata med varandra. Men! En Bridget Jones-rulle är en Bridget Jones-rulle och jag tror inte att ni kommer bli besvikna.Helt sjukt vad Rigolettos biostolar var sköna förresten. Man kunde trycka på en knapp så att ryggstödet fälldes ner och ett fotstöd fälldes ut. Pernilla Wahlgren och Christina Schollin satt på raden framför oss och jag tänkte att Pernilla ändå är Sveriges svar på Bridget Jones? Och det säger jag verkligen som en komplimang. Läs också:Bra jeans, dålig arbetsdag
