Min bror Viggo har tagit examen och vunnit pris på skolan för främsta kandidatuppsats. Hans yngsta son Valentin ska ha namngivning. Vi samlas i Folkets hus och skålar i prosecco med guldflagor i. Valentin Viggo Florian Wiström. Florian efter mig. Han har så små händer, luktar milt och mjukt. Jag sover i min brorsons loftsäng. Bland gosedjur och Harry Potter-figurer vars glasögon går att ta av och på. Luften där uppe tar slut, jag är så varm, jag drar med mig kudde och täcke till vardagsrummet och somnar om på soffan. Vaknar av Valentins gnyenden. Hans mamma Linda som säger: Hej bebisen. Är du glad bebisen. Efter att vi diskat enorma kastruller och spräckt hål på ballonger med den stora kniven åker vi till havet. Det är min styvpappas första riktiga soldag. Han som vanligtvis sitter krökt över drejskivan i källaren får snabbt rödlätt hud. Jag känner en oro i kroppen som avtar i samma stund som jag klistrar mig mot den solvarma klippan. Tänker att det känns som att ligga tätt intill någon jag tycker om. På väg hem genom Sverige nu. Från Lysekil till Stockholm. Vi tar den lite längre vägen genom Dalsland för att göra söndagen till en utflyktsdag och inte bara en kördag. Jag har ont i halsen och somnar till en stund i bilen. Barndomens obekväma vinkel. En stickig tröja mellan min kind och fönsterrutan. Mamma försöker prata med mig. Jag svarar enstavigt som en tonåring. I bilen blåser det kallt från AC:n, men utanför karossen står luften still i den trettiogradiga värmen. Froste ringer. Min äldsta bror. Han tar en morgonpromenad med hunden i Golden Gate Park. I San Francisco. Jag säger till honom att jag grät lite igår. När jag plockade blommor till festen. För att mina bröder bor så långt borta. Men, säger jag, jag känner i alla fall att vi är väldigt nära varandra emotionellt. Och det är ju det viktigaste, visst?
