Det började klia i håret i lördags kväll. Jag tänkte att det måste vara kylan, den torra luften, alla stickade ylleplagg. Ändå bad jag Johan kamma igenom mitt hår. För visst kliade det framförallt bakom öronen och i nacken, och visst verkar det stämma ihop med ...?Där i handfatet var den. En mikroskopiskt liten sak. Omöjligt att identifiera utan superzoomen på min telefon, men på skärmen gick det att se alla de små spretande benen (jag besparar er bilderna, men jag förmodar att det kliar i din hårbotten nu också). Jag kammade vidare. En till nästan osynlig liten prick trillade ner i handfatet. Och ytterligare en. Farmaceuten sa att jag inte skulle använda samma kam på barnen som på mig själv. Det blev helt tydligt att hon trodde att jag handlade Linicin till mina kids. Men tjejen som stod bakom mig i kassan ryggade när hon fick syn på produkterna jag la ner i påsen. Hur jag fick löss? Kanske kan det ha något att göra med att jag gillar att gosa med barn. Saker jag har ägnat mig åt i helgen, utöver lussanering, är att lägga böckerna i bokhyllan. Jag fick flera kommentarer på instagram där folk försöker förstå sorteringen. Ska förklara. Eftersom de två nedre hyllplanen är högre än de övre, måste jag ställa de större böckerna där nere. LP-skivor, konstböcker, fackböcker, studentlitteratur och stora romaner. Även barnböcker i barnhöjd för våra mest pluttiga gäster. Ovanför dem bor andra romaner och pocketböcker. Utöver det sorterar jag dem i läst och oläst. En slags uppmuntran, en överblick, men också en slags troféhylla? Typ? Sorterar alltså inte alfabetiskt, det blir för krångligt. Jo en till sak. Vi har en regel och det är att det är en bokhylla, inte en prydnadshylla. Alltså får inget annat än böcker (+ lampa och LP-skivor) komma in. Eller okej, det är lite mer än en bokhylla. Vi sätter upp ett påslakan med två tvingar och POFF har vi en bioduk i vardagsrummet där vi kan kolla på tv eller där Johan kan spela Read Dead Redemption II. Det får han gärna göra, jag är ändå inget jättekul sällskap. Jag känner mig stum just nu? Varje gång jag pratar känns det onaturligt, forcerat. Det har varit så sedan slutet av december. Men det bekommer mig inte riktigt så länge jag får skriva och läsa. Och baka. Hittills har jag gjort fyra misslyckade, hårda, ojästa surdegsbröd. Men jag ska sätta en ny deg redan ikväll. Sa till Erik att jag tycker att det på sätt och vis är poetiskt, nej symboliskt, att ägna ett brödbak så mycket tid. Att mata surdegen, att förstå när den är redo, att lära känna hur mycket själva degen behöver jäsa. Att vara lyhörd snarare än att vara så styrd av recept och regler. Att misslyckas gång på gång. Han skrattade på andra sidan telefonlinjen och sa: för mig är det väldigt naturvetenskapligt, men om det gör det roligare för dig att tänka på brödbaket som något symboliskt och poetiskt – kör. Läs också:Nyårsafton i detalj
