Jag bor i mammas och Calles gäststuga i helgen. Har valt dem till min bubbla och de har valt mig. Det finns en beslutsamhet bland mina vänner: om alla gör sitt allra bästa nu, verkligen tar sitt samhällsansvar och följer restriktionerna, så kanske vi kan se en skillnad i antal IVA-patienter och nya sjukdomsfall efter den 19 november. Föredömligt. Det är bara 11 dagar dit. Jag menar inte att allt kommer vara bra då, men det är skönt att ha ett datum att hänga upp sig på. Ungefär som när man kutar upp för en backe och tänker "jag får stanna vid nästa gatulykta" och när man har passerat den tänker man "jag stannar vid nästa i stället". Vi fixar det här. Tillsammans. I fredags satt vi i solen utanför mammas och Calles hus och åt soppa, utan jackor. Mamma fick byta plats för att hon blev bländad av solen. Jag har alltid tyckt om att äta utomhus, det känns som utflykt, det känns upphöjt. Igår träffade jag pappa, Jo och mina småsyskon på en promenad. Jag sa till de små att vi inte ska kramas just nu, vi ska hålla avstånd, och då nickade de allvarsamt men glömde bort det i nästa sekund, rusade rakt in i mig, ville mäta sin längd mot min mage, slingrade in sina fingervantshänder i mina, låtsades att en ödla kröp på min rygg och kittlade mig där. Sen kom de på sig själva och studsade bakåt, sa "oj, just det". Natten mellan fredag och lördag vaknade jag av att mitt hjärta slog som en vettvilling i bröstet. Först förstod jag inte varför, men sedan hörde jag ett skrik. Ett djurskrik. Gästhuset ligger intill hönshuset, jag var övertygad om att det var räven, jag blev stel av skräck. Skriken fortsatte och något rörde sig bakom husknuten. Jag såg framför mig blod och fjädrar och så rovdjuret med sina vassa tänder. Räven. Man säger så. Räven, inte en räv. Räven, fienden. Jag öppnade dörren och ropade ut i mörkret för att jaga iväg den, vilket ljud gör man när man ropar så? Det kan jag inte dra mig till minnes nu. Jag vågade inte gå runt huset. Stod i dörrkarmen i pyjamas som ett barn. Lamporna tändes uppe i mammas och Calles hus och jag hörde ytterdörren öppnas och slå igen och sedan steg över gruset. Jag drog på mig kläder. Barfotafötter i kängorna. Klockan var strax innan fem på morgonen, det var bäcksvart ute. Mamma kom springandes ner för slänten i gummistövlar och morgonrock, hon styrde stegen mot skriket, ett skärande ljud som kom och gick. Något skällde inifrån skogen också. Jag räckte henne min telefon med ficklampan och hon lyste sig fram. Jag gick efter, det hamrade i bröstkorgen, jag huttrade men inte för att jag var kall. Så såg vi ett par blanka ögon i mörkret, öron som stack upp, smala ben som sprattlade. Det var ett rådjurskid som skrek. Det hade fastnat mellan spjälorna i grinden – frambenen på ena sidan och bakbenen på den andra. Fastklämd. Inifrån skogen hörde vi mamman skälla, varje skall från henne följdes av ett skrik från ungen. Ungen måste blivit skrämd av ficklampans skarpa sken och våra rörelser och röster, för den lyckades backa och komma loss från grinden. Den kutade ut genom rabatterna, rågeten skällde fortfarande inifrån träden, men efter en stund tystnade skallen. Jag har tänkt på dem idag. Om de är hos varandra nu. Om ungen har klämskador över magen. Igår firade vi Bidens och Harris (<3) vinst och rävens förlust, jag grinade när Van Jones brast ut i gråt i CNN:s direktsändning, vi skålade, ringde Froste, Dana och Aren och skålade med dem också. Jag fick rysningar när jag såg filmklipp från New York, ni vet de som var filmade från skyskrapor? En ljudmatta av biltutor, skrik, rop, musik. Bildtexten: The city is roaring. Froste, som ju bor i Kalifornien, sa att han också sprungit ut och tutat med bilen när han fick valresultatet. https://www.youtube.com/watch?v=9eMoCW1Pq54 "It's easier to be a parent this morning. It's easier to be a dad. It's easier to tell your kids character matters. It matters. Telling the truth matters. Being a good person matters."
