Jag sa till Johan att jag ville åka till Hälsingland en sväng i maj. Vara där och, ja, andas i kapp. Vill du komma och hälsa på? Du kan väl ta bussen efter jobbet på fredagen. Han gjorde det. Kom hit över helgen. Nu har han åkt igen, och det var så det var tänkt, jag ska vara ensam här i fem dagar nu och någonstans vet jag att jag behöver det, få tänka mina tankar hela vägen, få ro att läsa och skriva, men just nu känns det tomt. Det är så tyst. Inte ens dånet av forsen hörs in hit. Vi har promenerat till kyrkan och tillbaka. Hur många gånger har du fotat den där? sa han om älven. Hundra gånger kanske, sa jag. Men jag tröttnar aldrig. Veden är nästan slut i vedboden. Vi har fått ransonera. Sovit med ett element inkopplat som gjort luften varm och torr. Jag har klagat på skidbacken han gör i osten. På att han glömmer stänga dörrarna till de rum som jag försöker hålla varma. Klaga. Vill inte göra det. Han säger att han också irriterar sig på saker jag gör, men att han låter bli att säga något. Varför är det så svårt för mig att låta bli? Tänker på när jag var här i somras, när vi pratade i telefon i flera timmar om dagen. Minns att jag föreställde mig honom här då. Att vi skulle sitta och läsa i solen, tysta, precis så här. Vi har ätit våra måltider på bron. Suttit där och läst, mittemot varandra med benen kors och tvärs, som om vi satt i ett badkar. Jag har vaknat innan honom. Legat och läst i sängen. Skrivit en del också. Det är spretigt, men i alla fall. Det kommer ord. Den största lyxen: att umgås utan tidsgräns, utan att vi ska i väg någonstans snart.
