På tåget mot bokmässan, när vårt barn sitter på brickbordet framför mig och vi gör fåniga miner mot henne, känner jag hur hennes mage börjar rycka. Det är inte bara ett leende, inte bara ett enstavigt ljud, utan ett kluckande. Jag och Johan ser häpet på varandra. Det är hennes första riktiga skratt. På centralstationen skyltar man med min bok. Det gör mig på gott humör. Vi får ett stiligt rum på fjortonde våningen i Gothias torn, signerat Wingårdh. Bubbel och Toblerone på bordet. Är det en slump att förlagets bokningsbyrå har tilldelat mig ett så lyxigt rum eller står rummet i paritet med bokförsäljningen? Ser ut över Liseberg och min pojkväns hemstad. Känns viktigt att Sunna lär känna den här stan, i framtiden, trots att både Johan och hans föräldrar har flyttat därifrån! På eftermiddagen träffar vi Johans släkt och därefter lämnar vi över lillan till farföräldrarna medan vi går in på Göteborgs stadsteater för att se En mycket liten människa. Det är min vän och ingifta släkting, Lisa Aschan, som har gjort pjäsen, som skildrar den ambivalenta första tiden med en bebis (och från barnets perspektiv: den första tiden med en mamma). En storväxt, hårig skådespelare gestaltar det alldeles nyfödda barnet på ett häpnadsväckande pricksäkert sätt, klädd i en enorm sparkdräkt. Både jag och Johan gråter av förlossningsscenen och skildringen av de första mörka nätterna. Allt nytt ansvar som plötsligt landats i ens knä. Många gånger skrattar vi rakt ut. Rekommenderar starkt. Efteråt går vi med Johans föräldrar och tar en öl under infravärme. Konstaterar att septembermånaden knappt är en höstmånad längre. Sunna somnar i selen på väg tillbaka till hotellet och vi köper med oss en panini som vi försiktigt pillar bort foliet från – vårt barn vaknar ibland av diskanta ljud, som prassel – och äter framför På spåret i den stora sängen. Morgonen därpå ska jag ner på mässgolvet, men först ska jag vila huvudet mot den exeptionellt sköna kudden.
