Bananörhängen från Ebay. Tre timmar orkade jag vara i Stockholm. Jag klev in i min lägenhet vid tvåtiden. Luften där inne stod still. Jag stängde inte ens dörren, gick inte ens på toa, gjorde ingenting innan jag vattnade växterna. De har klarat sig genom den här veckan. Tappat några blad men växt flera centimeter. Jag hade glömt stänga frysen så all glass hade segnat ihop i sina pappersförpackningar. Det var som ett islandskap där inne. Jag öppnade ett brev. Jag tog en kalldusch. Jag packade inte om. Bokade bara en biljett till Hälsingland och nu sitter jag på bussen dit. Mamma är där. Min styvpappa. Morbror med fru. Mormor. Kusiner. Jag tänker att jag ska laga mat och fortsätta skriva novell och jobba därifrån. Promenera i skogen och bada i älven. Ro. Kanske gå på en loppis. Jag känner mig rastlös. Men liksom. På andra sidan rastlösheten finns kreativiteten. Busschauffören är orolig för regnet, det som nu kastar sig över fönstren och skymmer sikten. Men det är en stor lättnad också. – Äntligen har det regnat där hemma i Ljusdal. Och i natt, när jag inte kunde sova, så föll regnet också. Jag drog på mig en klänning, gick ner för trappan och ut i trädgården som tillhör Visbyhuset. Vände ansiktet mot den mörka himlen. Satte upp håret för att dropparna skulle komma åt nacken. Stod där tills jag nästan, men bara nästan, fick gåshud.
