Dan före dopparedan vaknade vi på Hotel Skeppsholmen. Vi åt frukost vid tiotiden för att sedan gå upp på rummet och krypa ner under täcket igen. Solen sken rakt in på oss efter veckor och åter veckor av dimma, regn och mörker. Barnet – som vi nu vet könet på och som därför blivit lite tydligare för oss – rörde sig i magen och jag ska ärligt säga att jag rördes till tårar. Checkade ut. Tack för den här gången. Vi tog båten tillbaka till Slussen med ett gäng turister (kände mig nöjd över att de fick uppleva Stockholm i det här vädret, ni fattar känslan) och åkte hemåt, via Ica Liljeholmen. Vad lite folk det var där! Men vi höll humöret uppe och plockade på oss revbensspjäll och farinsocker och fänkål och blodapelsiner och allt var det var. Åkte hem, lagade mat, städade. Det har verkligen sett förjävligt ut här hemma de senaste veckorna, vi har flängt mellan julfiranden och sedan bara störtat i säng, men nu är det äntligen fint igen. Slog in paket. Bråkade med tejp som inte ville fästa, det tar alltid mycket längre tid att slå in klappar än vad man tänker sig? Använde bland annat en bit av tapeten jag valde till rummet i Hälsingland. Åt pasta med tomatsås framför Emily in Paris. Skulle det kunna bli en tradition, en enkel tomatpasta dagen innan julafton? Vid åttatiden hade vi packat julmat och stora kassar fyllda med julklappar. Calle skulle plocka upp oss med bilen. Jag bar en fårskinnsmössa som jag fyndat second hand, men som ursprungligen är från Nordiska Kompaniet. Åt en skinkmacka med mamma och Calle innan vi sa godnatt och gick ner till gäststugan. Det lyste inifrån växthuset och vi kollade en stund på Cyklopernas uppesittarkväll innan jag somnade dreglandes på Johans axel. Trevligt att fira jul ihop för första gången någonsin!!Läs också:Måndagen då vi fick veta barnets kön
