En liten gestalt i cykelhjälm står utanför mammas hönshus. Jag ser henne på håll. Hon hakar fast fingrarna i gallret. Är det ...? När hon vänder sig om och får syn på mig spricker ansiktet upp i ett leende, det största leendet man kan få, den största gåvan. Hon springer fram till mig, gruset sprätter om henne, hon är fem år gammal och hennes kropp kastar sig över min, jag får ducka för cykelhjälmen. Och där dyker ett till barn upp, i hjälmen jag köpte till honom i treårspresent. Han springer också, skrattar samtidigt, springskrattar, och jag sträcker ut vänsterarmen så att jag kan fånga honom i min famn. Nu har jag båda hos mig. Mina små. De har blivit längre. Som om någon hållit fast dem i skorna och dragit dem i huvudet. Eloise har fått så långt hår att vi kan ha likadana knutar på huvudet. Hon känner med händerna på håret och tittar på mig som om jag vore en spegel. Ser så nöjd ut. De har varit bortresta i två månader. Hur ska jag beskriva känslan av att hålla dem i min famn igen? Det går inte. Tack livet för sladdisar!!!
