Släkten var här i helgen. Grusgången fylldes av steg, rummen av pizzakartonger, småkusiner klättrade på storkusiner, korg efter korg med ved eldades upp och tandkrämstuben tog slut. Viggo hade kommit från Lysekil. Sov intill mig i vävkammaren, snarkade sig igenom natten så att jag fick stoppa bomullstussar i öronen. Igår lagade vi pastalunch. Det var en höjdare. Rödlök och vitlök, oatly créme fraiche, fryst spenat, stekt aubergine och vita bönor. Vi drack eftermiddagskaffet nere vid älven. Män i mitt liv!!! Mamma. Allt det gula nu, som bara är såhär gult i en vecka eller två, får inte nog. Min morbror byggde det här växthuset när han var tolv år gammal, och nu har det restaurerats. Nästa sommar kan vi sitta här och elda i vedspisen och gömma oss för myggen. Min mamma har fyra syskon och det gör att vi är fem familjer som fixar och donar och sköter om den här platsen. Arton kusiner är vi. Och nu är gården tom igen. Bara mina steg i gruset. Här ska skrivas.
