Nu har vi varit på Bjäre en vecka, Johan och jag.Skriver det här i skuggan av ett parasoll. Vaknade varm och svettig. Hasade ner till havet innan ögonen ens öppnats ordentligt. Vågorna var stora, jag fick möta dem med höften, bada i dem som en surfare.Nu: sus från havet. Det låga surret av humlorna över gräsmattan. En joggare som kutar förbi. En ringduvas men gå då, ändå. Men gå då, ändå. Har vatten i öronen och sand i badkläderna. Vit bikini när jag är naken. Vi har hittat vår plats på stranden där en gammal bunker ger oss lä. Hör en pappa säga till sina barn: där inne finns skelett och kulsprutor.Som vanligt tittar jag mer på gulliga barn än på gulliga hundar. Men är tacksam över att den här sommaren bara är vår. Då och då hör jag en röst i huvudet som säger ungefär såhär: Du fattar inte hur bra du har det som får vila på det här sättet. Vänta du bara tills du har barn. Och jag undrar vad det är för en röst. Varför den är så tyngd av skuld. Vi dricker fördrink i hammocken och äter middag på altanen med Johans föräldrar och mormor.Yrsa och Gustav kom en kväll. Vi visade dem stranden och havet. Badade, drack en öl i sanden. Jag rimmade torskrygg som Johan hyvlade ett tjockt lager smör över och vi marinerade jordgubbar i lime och florsocker. De sov i gästrummet och sedan vinkade vi av dem. Tidig morgon, blå himmel. De skulle bila ut i Europa. Johans mamma köper hallon varje dag. De är från trakten, stora, sötsyrliga, går att sticka in tungan i.Läst Sara Gordans Natten. Kanske det bästa jag läst i år. Försöker känna efter hur jag mår. Tänker att jag inte mår på något särskilt sätt? Läs också:En plats där jag tycker om mig själv
