Det var i måndags. Jag vaknade med något hårt i kroppen, det flimrande välbekant. En sån dag. Andningen behövde forceras ner i lungorna och det kändes trångt där. Jag kände skam över att finnas till, allt jag sagt och gjort skavde, persiennerna, ner med dem. Och så skammen över att känna skam. Det höll i sig nästan hela dagen. Blev lite bättre när jag städade och lyssnade på ljudbok. Ännu lite bättre när jag åkte hem till Johan och lagade middag med honom och Julia. Hon bakade bröd, han rörde i en sås på spisen, jag mixade kikärtor med tahini, olivolja, vitlök och citron. Mixerstaven skrek och klafsade. Vi tittade på Big little lies på projektorduken. En mjuk kudde under huvudet. Sen låg jag på mage på hans säng. Bara låg där. Igen. Som om lungorna fyllts av luft och sedan pluggats igen. Tummen swipade över telefonen. Swipade och swipade utan att ögonen och huvudet hann med. Hur mår du, frågade han. Jag ryckte på axlarna. Säg vad du tänker på. Jag vet inte, sa jag. Kom så tar vi en promenad, sa han. Fleecetröja på, min morbors Helly Hansen som han hade när han var tretton. Himlen persikofärgad som klänningarna på nians bal. Näckrosorna höll på att slå ut i sjön. Gula och feta knoppar. Vi satte oss på knä på bryggan och kände på vattnet. Det var varmt. Vi gick in i badhytten och drog av oss kläderna. Stod där nakna. Grannarna. Lika bra att hoppa i direkt. Och det var ju varmt, åtminstone efter en stund när kroppen vant sig. Benen sparkade under ytan, svårt att hålla om varandra utan fast botten. Ovanför ytan en svärm av flygfän. Flugor, nattfjärilar, mygg? De rörde på sig så fort att det inte gick att urskilja. Vattnet var orange och rosa. Jag slog en kullerbytta, flöt på rygg, ett flygplan korsade himlen. Blinkade. Kläderna fick agera handduk, de blev spräckliga av vätan. Myggbett. Fötterna kippade i sandalerna. Vi korsade en gräsmatta. Det nyklippta gräset fastnade mellan tårna. Fler myggbett. Vi fick gå nära för att inte tänderna skulle skallra så. Hans hår var svart av vattnet, en slinga hängde fram i pannan, en vattendroppe dinglade längst ner. Du ser ut som en filmstjärna, sa jag. Vi kom hem. Kröp ner under täcket av dun. Vi kan väl titta på matlagningsvideos, bad jag. Ett bon appetit-avsnitt när Molly gör pasta. I've said this before, there's a teeny, tiny little bit of white in the middle of the strand. And that is your al dente. https://www.youtube.com/watch?v=LtO_uWwTFog Inget så ångestdämpande som att titta på pastavideos och bada naken.
