I höstas frågade Signe Lundgren om jag ville medverka i en antologi som hon skulle sätta samman, på tema tröst och förtröstan. Det ville jag väldigt gärna. Förra veckan var det releasefest för boken. Jag kunde inte vara där men nu har jag denna lilla gröna havspärla i handen! Såhär står det om boken på Adlibris: Varför gråter havssköldpaddan? En antologi om tröst och förtröstan är en antologi initierad av Signe Lundgren. De som har bidragit med texter är Amanda Nilsson, Burcu Sahin, Camilla Söderberg, Elina Pahnke, Flora Wiström, Hedvig Lindström, Julia Melin Bernhardtz, Malin Widert Schoug, Merima Dizdarevic, Mia Mulder, Nina Rashid, Sophia Palmén och Yrsa Keysendal. Skribenterna ska genom sina texter trösta sig själva, någon annan eller världen. Här nedan är min text i sin helhet: Min vän Stephanie Stephanies tofs dunsade i nacken när hon gick före mig från busshållplatsen. Hon bar sin ryggsäck med bara ena bandet över axeln och det gnisslade om hennes nya sneakers. Stephanies andedräkt luktade Hubba bubba green apple. Hon tog tag i min jackärm när jag var nära att kliva på en A-brunn. Mina storebröder satt i varsin sackosäck, de hade tjänat ihop till ett Xbox genom att anmärka på mammas språk. Tio spänn i svärburken. Den gröna symbolen lyste upp vardagsrummet där persiennerna var nerdragna. Ibland satt jag och Stephanie på mattan och såg hur de valde kromade fäljar till sina bilar i Need For Speed. Jag var för dålig för att få testköra och de frågade aldrig Stephanie om hon ville prova. Om man vann tillräckligt många priser kunde man ha lysrör under sin bil. Min äldsta bror fäste en ljusslinga under sin säng så att den lyste lika neonfärgat som hans Porsche Carerra GT. Stephanie böjde sig in i mitt hår och viskade att sängen var vacker. Brädspelen var travade på ett sätt som gjorde att alla föll ut när man försökte få tag i ett. Stephanie och jag spelade fia med knuff på golvet. Jag hade de gula spelpjäserna, hon de blå. De påminde henne om havet vid Gran Canaria dit hon åkte med sin familj varje vinter. Vi turades om att slå. Jag fick ont i knäna av att byta plats efter varje nytt slag. Bröderna drack en liter O’boy var om dagen. Händerna blev stela och vita när vi bar hem kassarna med mjölk. Vi hade köksstolar med hål i ryggen där vi ibland fastnade med fingrarna. Stephanies fastnade aldrig. Stephanie var vänsterhänt och det var fint, jag tyckte om hur hon åt utan att använda kniven. Hon pressade upp pirogens köttfärs mellan gliporna på gaffeln och hällde Herbamare på. När mina bröder försökte sätta sig på platsen bredvid min så skakade jag på huvudet. – Där sitter Stephanie. De skrattade då. Jag rafsade åt mig tallriken som jag delat med Stephanie och ställde den i diskmaskinen utan att skölja av den först. Gaffeln trillade ner mellan gliporna i bestickkorgen och jag lät den ligga där. Stephanie fick sova över när hon ville. Vi delade kudde och täcke när vi hade pyjamasparty. Jag tänkte mig att hennes sidenskjorta hade hjärtformade knappar. Hon väckte mig på natten genom att pilla mig i armhålan. Sedan rullade hon ur sängen och gick före mig ut i vardagsrummet. Vi hörde mina bröder snarka från sitt rum. Sackosäckens tyg var kallt mot mina bara lår. Hon satte på Xboxet och räckte mig ena spelkontrollen.
