Vi fick 1,5 år tillsammans. Jag tänker på den första tiden när han hade brutit foten. Gipset rev upp mina lakan. Jag hämtade ut hans blodförtunnande medicin på apoteket och sa det är till min kille bara för att smaka på orden. Vi var inte ihop då. Han suckade på ett speciellt sätt när han omfamnade mig. Som om han hållit andan, längtat, och sedan kunde andas ut. Det var så jag förstod att han var kär i mig. Jag såg honom vattna sina växter, vika sina kalsonger och bre sina mackor så oerhört minutiöst och jag kände en stolthet ta plats i kroppen, jag tänkte fatta att han är min. Händerna och armarna. De mjuka hårstråna som ligger böjda åt ena hållet, de smala handlederna, fingrarna med de välklippta naglarna, handflatornas mjukhet. Att tänka att de aldrig kommer röra vid mig igen – Nej. Det går inte. Ett halvår in i vår relation åkte jag till Lissabon för att stanna i två månader. Vi facetimade med varandra varje kväll, såg varandras pixliga nakenhet, såg orden återansluter på skärmen. Värkte av längtan. Efter en månad hälsade han på mig. Jag mötte honom vid taxin. Han hade inga kontanter så jag fick springa upp till lägenheten igen innan vi kunde omfamnas. Ljuset var gult från gatlyktorna, det var varmt ute, hans kropp bultade mot min, våra läppar bytte nästan plats med varandra. Jag minns att jag höll händerna om hans ansikte och sa du finns. Vi åkte bil ofta. Blev ett team där jag hade ansvar över GPS:en och han över körningen. Vi åkte till Kalifornien, södra Portugal, Irland och Sicilien. I början när vi lärde känna varandra märkte jag inte när han blev rädd i trafiken. Han höll masken. Sedan började jag kunna tyda ljuden som kom ur hans sammanbita käkar. Knogarna som vitnade runt ratten. Jag brukade uppmuntra honom, säga du är så duktig. Gud vad snyggt du bytte fil. Bra gjort. Lägga handen om hans nacke. Kanske mata honom med ett digestivekex. Att skriva är att minnas. Jag kommer sakna att äta frukost framför nyhetsmorgon i hans soffa, att gå till hans jobb mitt på dagen bara för att kunna hångla några minuter, att hjälpas åt att sortera skräp i miljöstugan där det luktar öl och ruttet, att gå och lägga mig med pyjamaströjan på och vänta på att han ska säga kan du inte ta av dig den där? Jag kan fortsätta minnas allt det som var bra. Men de senaste månaderna har vi inte gjort varandra glada. Samma dag som vi gemensamt bestämde att vi skulle göra slut så sa han jag blev kär i din glädje och ditt leende. Jag älskar det fortfarande. Och jag såg på honom med mungipor som måste ha pekat nedåt och tårar som rann i ilar från ögonen och tänkte när såg du mig senast så? Det var länge sedan nu. Vi valde att gå ur den här relationen för kunna må bra igen. För att vi var oförmögna att se framåt och i stället saknade det vi hade förut. Isak och jag bryr oss om och respekterar varandra. Om några dagar ska vi byta saker och sen kan vi nog inte ses på ett tag. Men vi är inte osams. Han är min vän. Vi säger jag älskar dig innan vi lägger på fastän vi kanske borde sluta. Vi fick 1,5 år tillsammans. Jag är så glad för det. Någonstans i all sorg kan jag ändå vara glad för det.
