Det är måndag kväll när jag skriver det här. Klockan är 22.22. Jag tog av mig kläderna så fort jag klev in genom dörren, min lägenhet blir så varm om dagarna trots att persiennerna är nerdragna. Trosorna skär in. När ska jag orka tvätta. Jag kom just hem från farmor. Firade hennes nittiofjärde födelsedag. Ja må du leva ut i hundrade – Nej. Två hundra år må du leva farmor. Hurra hurra hurra hurra. Fotbollsspelarnas bröl och dunsar från fotbollsplanen utanför. Jag sov dåligt i natt, fåglarna i aspen utanför mitt fönster höll mig vaken. Skränade. Vilken art vet jag inte, jag kan så lite om fåglar. Den här veckan skriver jag. Eller, försöker skriva. Jag vet att det här motståndet jag känner nu kommer övergå till något annat snart. Det krävs tid innan det lossnar. Vid midsommar ska jag skicka ett nytt utkast till mitt förlag. Fram tills dess har jag schemalagt varje vardagsförmiddag till skrivande. Lila block i min Google Calendar. En lila mur genom veckan. Det finns en sommar utanför min dörr och jag har svårt att inte dras med i den. Vill hellre sträcka ut benen i solen än att sitta inne framför datorn. Hellre dricka öl än att läsa böcker. Men skrivandet kräver rymd. Kräver morgnar som inte börjar med torr mun och en gurglande mage. Kräver tid med mitt eget huvud, att tankarna riktas rätt, inte till att jag ska träffa mitt ex för första gången sedan vi gjorde slut för fem månader sedan, nej tänk inte på det nu, tänk inte på att det finns obesvarade mail i inkorgen från tre veckor tillbaka. Skrivandet kräver självdisciplin, att hålla självkritiken i schack under tiden jag kreerar och sedan vända på myntet när jag redigerar. Mest handlar det kanske om att sitta kvar framför skärmen trots att markören i dokumentet är ett blinkande hån, en morsekod som säger ha! tror du verkligen att du klarar det här! Jag måste härda ut i mitt eget ganska ruttna sällskap. Ja. Just nu handlar skrivandet om att uthärda.
