Jag är tillbaka vid det röda bordet. Det är så mörkt ute nu, jag ser en lampa från elljusspåret i skogen men inget mer, fönstren reflekterar köket där jag sitter. Varmvattenpannan slår på och av. Brasan sprakar och flämtar. Det är skönt med ljuden, jag behöver dem, den blir så påtaglig annars, ensamheten. Men ljuden från telefonen står jag inte ut med. Om nån ringer ska det vara jävligt viktigt. Det är första gången på länge som jag är ensam med mitt eget huvud, jag vill inte bli störd. Jag låg sjuk i tre dagar. Jag förnimmer det i kroppen genom att ryggen gör ont, halsen är torr och en vagel ömmar intill ögat. På Vårdguiden står det att man ska blöta en handduk i varmt vatten och massera vageln med den. Det känns olustigt, men jag gör det ändå. Masserar min vagel. Det gör fruktansvärt ont så jag går runt i rummet medan jag gör det. Blött tyg blir kallt så snabbt, hur kan det bli kallt så snabbt? Jag blöter, vrider ur, masserar. Jag kan inte låta bli att dra i nedre ögonlocken för att se hur det ser ut där innanför. Jag minns första gången jag var här själv. Det var fem år sedan. Jag skrev till hela släkten och bad dem hålla sig borta. Min morbror blev sur, han sa att man inte kan göra så, att man måste få komma och gå som man vill, men jag var påstridig. Jag skrev att det var ett experiment. Att jag behövde ta reda på vem jag är när jag är ensam, när jag inte träffar en enda människa. Jag var så rädd de första nätterna. Hade så svårt att få igång brasorna. Men sen. Det var så skönt. Det blev så tydligt att: jag har mig själv. Blir det tråkigt så har jag mig själv. Och jag har böcker. Och jag har skrivandet. Just skrivandet är det visserligen sådär med nu. Jag tänker ofta på något jag läste i en bok av Julia Cameron i våras: Att det är bekvämt att ha skrivkramp. Skrivkrampen blir en ursäkt till att inte skriva. Jag skapar så många sanningar för mig själv som har med skrivandet att göra. Att jag inte kan skriva på eftermiddagen, eller efter middagen, eller när jag är bakfull, eller när jag är hemma och är sjuk. Att jag inte kan skriva i mobilanteckningarna eller i anteckningsblock utan måste skriva på datorn. Att jag inte kan skriva hemma. Att jag inte kan skriva på kontoret. PC Jersild skriver i sin senaste bok "Skriv först. Fråga sen" att han kasserar fyra av fem av sina romanidéer. Ibland efter ett par veckor, men det har även hänt efter att han skrivit ett helt råmanus. Men hur vet man då? Hur vet man när det är dags att lägga undan ett projekt för att påbörja ett nytt? Problemet är att jag knappt kan skriva en sida utan att tröttna. Texten liksom slocknar, mitt framför mina ögon. Hur jag än försöker att hitta nya ingångar så slocknar den. Det skulle kunna ha att göra med trötthet. Jag pluggar heltid och jobbar ovanpå det. Men jag känner mig inte trött. Fan, jag är piggare än på länge. Någon sa till mig att, i det prestationsbaserade samhälle vi lever i, där allt handlar om att sträva framåt, nå ett mål, klättra upp för nästa trappsteg, så är det modigaste man kan göra att inte göra något alls. Jag tänker på det ibland. Men jag vågar inte pausa från skrivandet. Jag är rädd att den pausen ska vara så bekväm att jag aldrig kommer orka skriva en roman igen. Jag skriver detta och jag vill gråta. Jag har haft huvudvärk i tre dagar i sträck. Jag träffade en författare som berättade att hon tidigare hade jobbat frenetiskt med sina texter. Morgon till kväll utifrån pomodorometoden som innebär jobb i 25 minuter, paus i 5 minuter, och sen 25 minuters jobb igen. Dagarna igenom. Sedan gick hon på en konsert och fick tinnitus. Tinnitus från helvetet. Då funkade inte den intensiva arbetstakten längre. Hon tog sommarlov för första gången på flera år. Ett lov helt utan prestation, bara rehabilitering. Yoga, sömn, kanske matlagning och bad. Jag föreställer mig att hon flöt på rygg i en sjö, men det vet jag ingenting om. Hur som helst. När hon kom tillbaka till sitt arbetsrum efter sommaren så kände hos sig inspirerad för första gången på länge, på ett helt nytt sätt, hon hade så många idéer. Hon sa "Flora, det var första gången jag faktiskt förstod vad vila gör för kreativiteten." Men jag vill inte vila. Jag vill inte prata om utmattning. Jag är inte utmattad! Jag vill bara skriva. Jag vill att den berättelse jag skriver inte stöter ut mig. Jag vill uppleva det där viktlösa tillståndet – då allt som finns är textvärlden, och jag bara är där som ett slags transkriberare. Är det så jävla mycket begärt!!!! Så varför slocknar texten inför mig? Det är inte det att jag tycker att skrivandet är tråkigt. Det är inte tråkigt att skriva den här texten nu, snarare helt nödvändigt, orden hjälper mig att peta runt i den klump som mitt värkande huvud består av. Ipren. Jag måste bara hitta en annan ingång till berättelsen. Testa något nytt. "Fara till skogs" som Monika Fagerholm säger. Eller måste jag? Måste jag? När vet man när man behöver pausa? Jag har varit så glad den här hösten. Jag vet att jag mår bättre för att jag har gått ner i arbetstid och i stället börjat plugga. I stället för att producera material får jag insupa material. En inåtrörelse i stället för en utåtrörelse. Det är bara det att skrivandet brukade göra mig glad. Åtminstone tror jag det. Eller glad ... glad har jag väl aldrig varit av skrivandet. Upptagen av det, uppfylld av det, medryckt absolut. Men inte glad, väl? Hur var det nu med Hålla andan? Redigeringsperioden var ett helvete. Mådde skit i tre månader i sträck. Mådde ännu mer skit inför att boken skulle släppas. Men när jag var där, mitt i skrivprocessen, så var det väl kul. Ja. Tänk om det är av lättja som jag inte skriver. Tänk om jag blivit lat? Eller ännu värre: tänk om jag inte har det som krävs för att vara romanförfattare? Sakta i backarna nu. Bara för att det här bokmanuset kärvar så betyder inte det att hela du kärvar. Jaha. Pratar du om dig själv i tredje person nu. Ok. Men lyssna nu: man är inte sitt senaste projekt. Du ska skriva i ett helt liv. Det måste få finnas andningspauser däremellan. KOM IGEN! VAD GNÄLLER DU FÖR! DU SLÄPPTE BOK I MAJ! SKÄRP DIG! ..! PC Jersild skriver att man ska akta sig för att gå för många skrivkurser och läsa för många skrivhandböcker, det blir ett uppskjutande av själva skrivandet. Vilket är ironiskt när jag sitter och läser hans skrivhandbok. Det provocerar mig att han skriver så, och jag vet vad det betyder, det betyder att han till viss del har rätt. Jag tror hela tiden att om jag bara försätter mig i ett sammanhang där jag måste skriva, så kommer jag skriva. Det stämmer inte. Jag skriver sällan mer än det som krävs av mig. Jag gör läxan. Jag gör läxan för att jag ska få göra annat sen. För om jag bara gör läxan så kan jag skylla på att jag bara gjorde läxan. Om jag däremot går in i skrivandet mer, avsätter mer tid för det, så finns en överhängande risk att jag blir besviken. För tänk om det inte kommer någon text?
