Mormor och jag kamperar ihop på gården. Eller, i varsitt hus. Hon vet att jag är i skrivprocess och respekterar det. Vi stämmer träff klockan tolv varje dag för att äta gemensam lunch. Hon med sina kokta potatisar, sin gräddfil och sin sill. Jag med mitt kylskåpsrens. Sedan skiljs vi åt igen. Jag sätter mig på knä vid matbordet. Skriver. Lägger mig i sängen och läser. Skriver lite mer. Klockan sex ses vi igen. Ofta inne hos henne. Vi turas om att laga middag till varandra. – Jag har två underbara aprikoser som vi kan äta till efterrätt. För mormor är två aprikoser något dyrbart. En delikatess. Jag älskar det med henne, njutningen, hur hon upplever saker. Det är inte två aprikoser. Det är två underbara aprikoser. – Blunda så ska jag visa dig något. Jag blundar. Mormor tar min hand. Hennes är lite torr. Mjuk. – Lova att du inte tittar. – Jag lovar. Hon leder mig in i gräset. Vi tar små steg. Jag kan inte låta bli att skratta, tänk om hon ramlar, då ramlar jag också. Då faller vi över varandra. Grässtråna sticker mina sandalklädda fötter. Något annat också. En tistel. Rödklöver kanske. Vi går i en liten, liten cirkel. Mormor fnissar intill mig. Ner för grusgången. Knastrande steg. Låter tja-tja-tja-tja. – Du tittar väl inte? – Nej, jag tittar inte. Så stannar hon upp, släpper min hand. – Ser du? Det är en buske. Eller om det är ett träd. Manshög. På varenda gren sitter en rosa ros, de är alldeles nyutslagna, runda. Vända mot solen. Hundratals. Det här är vad min mormor gör. Hon ser och vill dela. Det är något hon ofta pratar om: glädjen i att faktiskt ta in det som finns runtomkring oss. Att tala om för någon vad som är vackert är inte intressant, skönhet är subjektivt och alla måste få äga sin egen tolkning, men att visa saker för varandra – det är något annat. Recept: vattenmelonsallad Hon kan sitta på en bänk och betrakta natur, djur och människor med något rofyllt över ansiktet. Min mormor ler nästan alltid för sig själv. Jag förstår inte hur det är möjligt. Men hon gör det. Ibland när jag går på stan och tjurar så låtsas jag att jag är hon. Omvärlden tycks liksom vänligare då. När jag ska på kvällspromenad säger mormor: välj ut tre saker du ser och kom tillbaka och berätta om dem för mig. Jag väljer: fräken som skjuter upp genom kärret med vita vårskott, spikraka mot himlen som om någon ritat dem med linjal kvinnan i traktorn, hur hon börjar i ytterkant och slår gräset allt närmre mitten, siluetten i hytten, den vajande hästsvansen en gammal grävskopa som lurar i diket som ett sjöodjur Ingen berättar historier med sådan inlevelse som min mormor. Hon har en detaljrikedom och precision i språket som jag beundrar och avundas. Jag tänker: en dag ska jag också kunna berätta på det viset. Men också se. Se som mormor.
