Busschauffören pratar i högtalaren om hur vi ska hantera toaletten. Det är tyskarna som har konstruerat den här dubbeldäckaren, säger han, och då har de satt spolknappen precis vid dörren. Den röda knappen är en S.O.S-knapp. Den ska du alltså inte trycka på om du är nödig, bara om du är i nöd. Vi åker ut på Klarastrandsleden. En man står på en paddle board i kanalen, han stakar sig fram i solskenet. Kvinnorna framför mig pekar på honom, säger, Stockholmarna har så mycket konstigt för sig. 3,5 timme senare promenerar jag från bussen. På Ica sitter den trevliga killen i kassan. För honom är jag nog en mycket sporadisk kund. Jag vill vara stammis. Han ler med ögonen. Fruktträdgården doftar sött av äpplen. Jag äter fyra stycken på mindre än tio minuter. Jag har inte ens burit in packningen än. Jag gör i ordning dubbelsängen så som mormor hade det när hon bodde här: ena sidan blir sovplats med täcke och kudde, andra sidan blir förvaring till böcker och kläder. Det är kallare i huset än utomhus. Här är i rummet med de blåmönstrade tapeterna är det knäpptyst. Enda ljuden som hörs är mina fingrar över tangenterna och elementet som slår av och på. Precis här, på sängen, låg jag för några veckor sedan. Pratade i telefon med honom. Han som då var någon jag bara hade träffat två gånger. Jag vet inte vad vi fyllde tiden med. Men varje gång vi sa hejdå hade det gått timmar. Jag undrade när jag skulle få höra hans röst igen. Dialekten jag nog aldrig kommer kunna placera. Jag låg på sängen och kände. Det måste vara det här folk pratar om, tänkte jag. Den här elektriciteten. Den finns alltså. Jag lät telefonen ligga på rummet om dagarna men gick ändå och kollade den varje timme. Hade han ringt? Skrivit något? Vi bestämde att vi skulle ses. Vi sågs. Han kom direkt från sin resa och bodde hos mig i tre dagar. Spred ut sin packning över mitt golv. I Stockholm finns han, och det som är vi, men inte koncentrationen. Jag tog bussen till Hälsingland för att åka till mig själv.
