Mamma säger att jag ska visualisera allt det som trängs i mitt huvud. Jag gör det. Jag ritar cirklar på ett papper och skriver saker i dem. Använder olika färger som symboliserar olika saker. Gult för sådant som är prioriterat. Prickar på sånt jag måste vänta in, som jag ändå inte kan styra över. Några av cirklarna är avklarade om en vecka, jag ser det framför mig, hur mycket luftigare det kommer bli på pappret när de är borta. Det är fånigt, men det hjälper. Mensen kommer på onsdagen och med det en förklaring till varför jag behövde titta på sorgliga youtubeklipp på måndagen, jag grät till military reunited with kids, jag grät till Ana Diaz på allsång på skansen, ibland tänker jag att jag skulle kunna arbeta som gråterska. Jag skulle göra det bra, det skulle vara en win-win. Vet att det inte är synd om mig men det skiter PMS:en i. Har jag skrivit det där förut. Jag tror jag har det. Pratar i telefon i timmar varje dag. Det är något som gör mig glad. Telefonsamtalen med kompisar, en fördel med att bo själv. Det slamrar när hon kokar pasta, knarrar när jag går mellan rummen och plockar upp kläder jag slängt på golvet. När vi lägger på skäms jag. Pratade jag för mycket. Sa jag något konstigt. Paranoian som alltid kommer den här veckan i månaden. Jag får lägga telefonen i ett annat rum för att motstå lusten att skriva förlåtsms. På onsdagen börjar jag bli hängig. Stänger dörren om mig, beställer ett hemtest. Jag arbetar från min soffa, dagen är lång när den utspelar sig i soffan och inte får en tydlig början, mitt eller slut. Jag har gråtit så mycket den här veckan, klagat, tyckt synd om mig själv, men det är när jag inser att jag förmodligen inte kan hälsa på Johan som det gör verkligt ont. Kanske är den ledsenheten åtminstone befogad? Men vad hade jag förväntat mig, jag visste när jag bokade biljetterna att det finns en risk att jag inte kan åka, vem fan åker ens utomlands nu. På onsdagseftermiddagen står en taxibil utanför min port. Jag hämtar testet, står framför badrumsspegeln och pillar med stickan bak i halsen. En halvtimme senare kommer chauffören tillbaka och sträcker ut en låda av plast genom passagerarfönstret. Den är full av tester. Han åker väl i skytteltrafik hela dagarna och möter personer som bär mjukiskläder och har flottigt hår. Först nu förstår jag hur bra jag hade det i våras, aldrig ensam, jag skäms över att jag tog det för givet då, att jag inte förstod hur tomt det var för de som bor i ensamhushåll. Förlåt. Men testet är negativt. Det är fucking negativt. Jag skriver det till Johan, han svarar Jaaaaaaaaaaaaa och jag hör honom säga det, jag blir pirrig när jag tänker på munnen som öppnas, hakan som faller, luften som släpps ut. Om ingenting händer innan dess är jag hos honom på fredag. Efter nästan två månader. Idag vill jag promenera med en vän. Gå långt, köpa en korv, prata till punkt, köpa en kaffe, gå, gå, gå. (Förresten. Kameran på bild gick sönder efter en vecka, linsen fastnar liksom i utstickande läge. Köpte den på Blocket men fick inga pengar tillbaka av Kungsholmensäljaren trots att kameran sades vara i perfekt skick).
