Vid bikinitrosans knyt är bristningarna ljusa och sträcker sig nedåt som grenarna på en tårpil. Jag minns när jag var tretton och var säker på att min kropp var färdigväxt. Sen kom höfterna, rumpan, allt började bukta och puta. Huden hann inte med. De blålila ränderna kröp fram under snobbenbehån. Nu har bristningarna bleknat och blivit blanka som silkesmaskar. Men ibland upptäcker jag nya. På solsemester är man på resa med sin kropp. I solstolen, som jag ligger i dagarna i ända, är det först min kropp jag ser. Därefter poolen. Barnen. Utsikten. Men först kroppen. Magen är mjuk och brun och har solblekta hårstrån som liksom sträcker sig mot mitten. Guldigt ludd. Under naveln är håret grövre. När jag drar av mig bikinin är det som att den är kalkerad på kroppen. De trekantiga hudområdena är vita som kokt torsk. Den övriga huden brun. Jag har samma hudton nu som jag hade under min barndoms somrar. Det var årtiondet innan solkräm började ses som något livsviktigt. Samma årtionde som vi fick sitta kvar i bilen när mamma och pappa handlade. Samma årtionde som vi hade huset olåst när vi reste iväg. Av oss nio vuxna är jag den enda som är singel. Mitt rum ligger ovanför barnens. Det finns ingen dörr att stänga mellan oss, jag hör dem prata i sömnen om natten, hör dem mumla pappa pappa pappa när de vaknar. Jag ligger på sängen. Datorn klibbar mot mina lår. Allt klibbar. Inte ens fläkten hjälper. Jag har en återkommande tanke. Den är ful. Den lyder: Det är slöseri på en så semestrig kropp att jag är här utan partner. Jag längtar efter händer. Någon att bli galen på. – Du är för varm, kan du flytta på dig lite.
