Ibland söker man sig till vissa ämnen. Jag har märkt att jag spetsar öronen när folk pratar om pms nu för tiden. I synnerhet människor som kanske inte pratar om det så mycket annars?Caroline Ringskog Ferrada-Noli snackade lite kort om sin upplevelse av pms i En varg söker sin pod. Hon sa ungefär: Det är som att man [när man är gravid och ammar] får vara i ett tillfälligt universum där man står över biologiska tillstånd och mekanismer. Det bästa med att vara gravid är att inte ha pms. Och det sämsta nu, med att inte vara gravid, är att ha pms. Och nu har jag fått tillbaka den. Caroline sa att hon, när hon har pms, känner att hon har ett fönster öppet mot melankolin. Att hon har som en portal mot sådant som hon annars inte är mottaglig för, emotionellt. Hon berättade att hon under sin pms hade sett en serie och läst en bok och känt sig extra mottaglig, blivit extra berörd.Jag blev på något sätt stärkt av att höra henne prata om det här. Jag tänkte: hur mycket det än suger att ha pms så finns det kanske samtidigt något att hämta ur den? Jag lyssnade också på Annika Norlins sommarprat från 2015 som hon helt och hållet vigt åt att prata om pms och pmds. I avsnittet berättar hon att hon har en dag i månaden då hjärnan söker upp allt som är dåligt och svårt. Då hon känner sig sämst, skygg och lite paranoid. Pms:en är ett mörker som plötsligt faller över henne. Hon säger att hon skriver låtar då, för att hon i kontakt med det där mörkret får en stark kreativ drivkraft (men hon talar också om hjärndimma, så jag gissar att det inte funkar varje gång).Skulle jag kunna se på min egen pms på det här sättet? Att det finns något starkt i att stå vidöppen mot allt, även om det också är svårt? Att det kanske kan gynna mitt skrivande, gynna min kontakt med världen, om jag vet hur jag ska använda det?Hm. Det kan bli lite svårt eftersom det låter ungefär såhär i mitt huvud:Banalt! Tråkigt! Platt! Korkat! Du är ingen riktigt romanförfattare, det vet väl alla, du är bara en ytlig influencer! Ingen tar dig på allvar! Du kommer aldrig få ihop en till roman, och om du får den kommer den bli sågad för ingen vill se dig lyckas, nej, förresten, ingen kommer prata om den för ingen bryr sig om vad du skriver!Jag har även svårt att skriva blogg när jag har pms, inte bara för att hjärnan skriker saker utan också för att jag har svårt att få klart grejer. Pms:en gör mig väldigt seg och trött. Det är aldrig så stökigt hemma hos oss som under de här dagarna. Jag vadar runt i min egen tvätt (nu senast nytvättad sedan en vecka tillbaka, har bara inte orkat lägga in den i min garderob). Att ta tag i saker blir helt enkelt jättesvårt. När jag pratar om pms med folk i min närhet känns det ibland som att jag viftar med en menskopp framför deras ögon. Folk pallar inte riktigt höra om det, det är lite passé (om ändå). Det händer att det himlas med ögonen, speciellt om jag talar med någon från den äldre generationen. Pms fanns inte på min tid, kanske någon säger. Men Annika Norlin sätter ord på det här i sitt sommarprat:Så man sitter där och mår som en gammal fralla. Och här händer någonting märkligt. Det sker en slags trippelbestraffning på att man redan känner sig kass. För det första beror så smärtan på nåt som allmänheten skämtar om. Om man skulle säga till nån vad det handlar om, så drar de paralleller till typ Lilla Fridolf där Selma jagar sin man med en brödkavel, så därför får man inte säga vad det handlar om, för då blir man inte tagen på allvar. För det andra så är det meningen att man ska kunna resa sig över vad man känner när man har pms och bara: jo, jag mår dåligt, men jag är en så oerhört chillad kvinna att jag självklart inte låter det påverka mig. För det tredje: när man ens nämner pms känns det som om man sabbar allting som kvinnor har byggt upp av jämställdhet genom historien. I samma andetag som jag nämner pms så hör jag tusen personer skrocka i bakgrunden: ho ho ho, kvinnfolk kan man inte lita på. Jag förstör alltså inte bara för mig själv, utan för alla andra kvinnor om jag pratar om pms, så känns det. Jag vet själv hur det är när kompisar har pms. Man kan tycka att de är lite jobbiga? Lite edgy? Sprider lite bad vibes? Har jobbig ton? Säger saker om sina liv som man känner är lite överdrivna? Jag får kanalisera all min snällhet för att kunna vara mjuk och tröstande. Jag VET ju hur det är. Och jag vet ju, innerst inne, att även om det de säger låter överdrivet från utsidan så är känslorna där.Det KÄNNS precis som om allt håller på att explodera. Känslorna är verkliga även om tankarna inte är objektivt sanna.Annika Norlin säger något bra om det här i sitt Sommar. Jag hittar inte det exakta citatet nu, men typ såhär: Om någon sågar av en bit av ditt ben, och du vet att det kommer växa ut igen imorgon – gör benet mindre ont då? Annika Norlin pratar också om att vi under pms:en ser varenda orättvisa i världen. Klart som fan att vi blir ledsna. Den här klarsyntheten kan leda till förändring. Finns det en evolutionär förklaring till pms:en? Att inte tolerera saker som de är, att göra motstånd? Det vore härligt om det var så, reflekterar Annika Norlin. Och jag kan hålla med. Men i stället för att det här blir en transkription av poddavsnittet så tycker jag att ni ska lyssna på det i stället. Det var väldigt, väldigt välgörande att lyssna på för en person som lider mycket av *premenstruellt syndrom*. Men säkert också bra för alla som vill få lite mer förståelse för hur det kan vara? Ps. Behöver inga medicinska råd i kommentarsfältet. För den som är nyfiken finns det fullt av sådana här: Behandla/lindra PMS. Låt oss prata om dörren till melankolin i stället?
