Om morgnarna när jag vaknar, när jag slår upp dörren till friggeboden för att få in luft i det elementvarma rummet, ser jag björkarna. Grönare för var dag. Under dem stoltserar påskliljor. Står i klungor, som kompisgäng på en skolgård. Vi kom hit, till Skåne, i torsdags. Sen dess har vi nästan inte gjort något alls. Läst och somnat i solen. Bränt näsan trots SPF 50. Sovit middag. Ätit gräddtårta med små kycklingar på. Idag ska vi åka på konstrunda. Schamponera hunden. Och därefter äta påsklunch. Jag sprang ner till havet i morse. Förbi potatisåkrar och husbilar. Stod vid strandkanten med andan i halsen, tvekade. Men så drog jag av mig allt förutom underkläderna. Sprang ut i det långgrunda. Sandbotten gav ingen stötdämpning, springstegen kändes hårda i hälarna. Det skvätte upp vatten över låren, magen. Ju längre ut jag kom, desto grundare blev det. Till slut kastade jag mig framlänges. Stod på stranden sen. Fötterna avdomnade, men ingen gåshud. Solen värmde. Jag drog av mig sportbehån och satte på mig den svettiga tröjan. Då kom en kvinna med sina två hundar. Oj, vad friskt! Sa hon. Hur många grader tror du att det är? Jag vet inte sa jag, vad kan det vara, tolv? En av hennes hundar sprang mot mig, en liten en, med lurvig päls och spetsig nos. Är det okej? Frågade hon och pekade på den ivriga hunden. Jag sa ja, absolut. Så stannade hunden upp vid min sportbehå som låg i sanden. Sniffade på den. Lyfte sen benet och kissade en stark, gul stråle rakt på det vita tyget.
