Utanför Blomsterfondens seniorboende sitter pensionärerna på rad, rynkiga ansikten mot solen, en har somnat, munnen är vidöppen, cigaretten en askpelare mellan pek- och långfinger. De har sina rollatorer intill sig som lydiga hundar. Slänger skräp på väg till ett möte, tänker att jag ska göra det ofta i stället för att vänta tills lägenheten är belamrad av plast och papp, känner mig duktig, Bob Hansson cyklar förbi med ett barn i cykelsits, jag undrar om Bob Hansson skriver poesi i huvudet medan han cyklar, jag undrar om han också fylls av belöningskänslor när han källsorterar. Jag sitter i mitt fönster, nedanför mig fotbollspelare med muskulösa vader, nitton grader varmt klockan tio, de skriker till varandra, de ser mig inte. Jag dricker öl under infravärme. Två händer om mitt knä. Jag blir kysst och jag kysser. Att vara nyinflyttad ger mig en ständig ursäkt för att det är stökigt, men jag har bott här en månad nu, har fortfarande täckpapp på golvet, flyttlådorna agerar rumsavdelare och det är väl ändå ingen idé att dammsuga. Det är alltid varmt i mitt trapphus. På innergården regnar det kronblad från körsbärsträden. Varför får den här årstiden alltid mig att vilja skriva om allt det som är bra och glömma resten? Inte ens att jag blivit catcallad två gånger på en vecka vill jag skriva om. Är det på grund av björklöven? De som lyser technicolorgrönt mot himlen när barerna har stängt?
