Träffade My i tisdags. Det var så fint. Vi pratade om hur vi mår, förstås. Maj och juni var två månader i mitt liv som, i det stora hela, inte var bra. Jag hade mer ångest än vanligt, var ledsen och så förbannat stressad. Det finns något väldigt sorgligt i när bra dagar kommer så sällan att de blir undantagstillstånd. Då förstod jag att jag behövde ändra på något. För att vara mindre stressad sade jag upp mig från ett av mina jobb: podcasten. I samma veva kom också semestern lägligt. Återhämtningen. Jag åkte till Italien och hade inte ångest på en hel vecka. Och nu, ytterligare två veckor senare, har trycket över bröstet, flimret inuti, bara dykt upp ett fåtal gånger. Nu är dåliga dagar undantagstillståndet. Å. Det känns så skönt att kunna skriva så. Jag märker hur snabb jag är att tänka "Jag mår bra nu! Nu blir det ingen mer ångest!", vilket gör att jag blir så ledsen när jag märker att den är tillbaka. Det blir ett misslyckande. Så jag måste påminna mig själv om att ångesten kommer och går. Det är bara att acceptera. Det är så det är. Jag och My pratade om att tidsbestämma sitt mående. Att ett par dagar av ångest kan kännas som veckor. Man hör sig själv säga "jag har mått så dåligt på sistone", fast man kanske i stället bör säga "idag mår jag bra", eller "idag mår jag dåligt". Låta dagarna separeras från varandra, för att också låta de bra dagarna få ta plats. Det kanske inte är applicerbart på långa depressioner, men för mig är det en skön tanke. My sa att hon har som strategi att avdramatisera sin ångest för att kunna leva med den. Att inte grotta ner sig för mycket, inte överanalysera. Men så kom vi fram till att man nog inte kan avdramatisera sin ångest förrän man haft en period av att grotta ner sig i den. Liksom först kliva rakt in i den. Försöka förstå varför man mår som man mår. Se beteendemönster. Analysera. Kanske gå i terapi och få verktyg. Älta. Och sen, när man gjort det, så kan man försöka tackla sitt mående lite mer casual. Känna ångesten komma men rida med den, låta den göra sitt, med vetskapen om att det går över. Sätta saker i perspektiv. Ibland går det inte, ibland är oron, nedstämdheten och panikkänslorna för starka. Men ibland lyckas man peka fuck you till ångesten. Jag kanske vaknar i morgon med tryck över bröstet. Jag kanske kommer på mig själv med att ligga där i sängen och tänka "ingeting i hela världen är roligt, ingenting spelar roll." Men då får det vara så. För idag mår jag bra.
