Hej kompisar. Den senaste tiden har jag: ⇒ Pratat om hösten, om Johans utbyte i Schweiz. En termin i alperna, just på gränsen till Italien. Vi vet inte om det kommer bli av och därför går det inte att känna det. Att vi ska ha distansförhållande en termin. Att jag i sådana fall ska komma och hälsa på och sedan tågluffa på egen hand. När det kommer på tal känns det som att vi pratar om några andra, ett annat liv, en annan tid. Och jag som är så kär i honom. Extra kär just nu. Vet inte varför. Bara är det. Jag skriver det därför att jag är så jävla tacksam över att jag får känna såhär för en annan person, jag tar det inte för givet, att vi är i SYNK, att jag blir glad när jag ser hans fejs, dag efter dag gör han mig glad. ⇒ Skrivit med SelfControl på och mobilen slängd i fåtöljen. En vinst för mig att kunna koncentrera mig på en och samma text utan avbrott i två timmar. Det är roligt nu. Det är roligt att skriva. ⇒ Planerat skrivkurser. Flera. Många. Sex stycken kurser ligger framför mig och Yrsa, digitala och sådana som vi hoppas kunna genomföra längre fram i sommar. ⇒ Bestämt med farmor att vi ska läsa samma bok och sedan diskutera den. Jag tror att jag ska välja en Tove Jansson. Jag har lyssnat på Penseln, pennan och hjärtat. Jag tänker ofta på Tove. Hur hon gick på hustaken om nätterna. ⇒ Pratat med mamma som hade rösten full av gråt. Hon hade just artikeln om Owe Svensson i DN. 76-åringen som insjuknade i Covid-19 men som, efter att ha varit otroligt dålig, kvicknade till. Läs den. Vändpunkten inträffade, symboliskt nog, på påskafton – uppståndelsens tid. Familjen sitter i ett videogruppsamtal då yngsta dottern Greta plötsligt utbrister: ”Pappa ringer!” – Jag bara skriker. När jag tittar ner på skärmen fattar jag först ingenting. I telefon är det först en sjuksköterska som säger: ”Vänta, jag ska bara slå på kameran här”. Så ser jag pappa på Facetime, med slangar överallt på kroppen, men med en sådan livskraft i ögonen, berättar Greta Rechlin. ⇒ Sprungit från zombies. Det var hemskt när jag fastnade vid ett övergångsställe och hörde deras flåsande och gurglande i hörlurarna. Bättre är att springa längs viken, då kan de inte komma i kapp mig. ⇒ Tittat på Normala människor på Svt Play. Den är så finstämd och melankolisk, de har verkligen vårdat berättelsen och inte gjort den ett dugg glättig eller tonårslismande. Imponerad. Här har jag skrivit om boken. ⇒ Hämtat en låda på posten som innehöll en handstickad tröja som jag beställde för några månader sedan. Den är perfekt. Valborg 2019. Och idag är det valborgsmässoafton. Jag skulle egentligen varit i Hälsingland. Klippa ner sly. Ta paus i gräset med de andra, rakt ner på rumpan, vi har ju arbetskläder på oss. Truls i t-shirt intill brasan. Min morbror Tarras på grollen och vid vedklyvaren. Fårstängslet som ska ses över. Rabatterna som ska vårstädas. Lunch på gården, slå i gongongen, alla kommer. Kusinerna med sina djur. Elda bastun varm och kasta sig i älven. Barnen som badar tills de blir helt blå. Speciellt Silja. Hon är mästare av stålbad. Men det kommer fler vårar.
