Nu är lägenheten intagen av honom. Nu ska mitt bli vårt. Egentligen har det jag varit så ett tag nu. Hundratals gånger har han sovit där, i samma säng, jag på den sida som blivit min, han på den sida som blivit hans. Varje natt: hans hand på mitt huvud som en hatt. Förra helgen gick flyttlasset. Vi lånade pappas bil och åkte till kollektivet. Bar ut fyllda Ikeakassar och Icakassar och tygkassar, inga flyttlådor. Dammsög och fejade i hans rum. Och så var det det här med att säga hejdå till de andra. Det är självklart att vi kommer ses ändå, men nu är det slut på att laga middag i samma kök och sedan sitta och gagga vid matbordet helt spontant, utan press, bara för att man råkar befinna sig i varandras sfär. Jag kunde inte med att titta på när han kramade de andra hejdå. Jag tänkte: är det detta jag gör? Tar honom från sina vänner? Det som skulle kännas spännande och härligt kändes plötsligt bara sorgligt. Vi grät när vi åkte bilen därifrån. Det kändes smutsigt att även jag gjorde det, det var ju deras tårar, men jag står inte ut med avsked, alltid varit sentimental. Och jag älskar ju de där människorna som liksom krypt in under mitt skinn det senaste året. De som är en förlängning av honom, nästan som hans syskon och mer därtill. Jag satte på Why do all good things come to en end, det var på skämt, men också gravallvar. Och ut på E18 for vi. Förbi Täby C och Mörby C och söderut. Få saker är så definitiva som att flytta. En flytt är en sylvass yxa genom luften som styckar dået från nuet. Det var ett år sedan vi sågs för första gången. Minns hans mörka ögon, de ljusa kläderna, den smutsiga tygkassen han hade hängd över axeln. Hur han hela tiden hittade nya samtalsämnen, där vi satt på trapptrallen och försökte överrösta musiken. Mungiporna – jag märkte dem inte då, men senare när jag hittade honom få Facebook kunde jag inte sluta titta på dem – var två djupa och mörka små hål. Jag visste inte vem han var. Vem var han? Hade jag träffat honom förut? Tänk om vi vetat då. Att om ett år skulle vi bo ihop, han och jag, i min lägenhet. Det är en banal tankelek men oundviklig. Och hisnande. Nu ligger hans knivar i min knivlåda och hans böcker i min hylla. Garderoberna är så fulla att de knappt går att stänga, trots att vi köpt utdragbara lådor att ha under sängen. Då och då fylls jag av oro: tänk om allt förstörs nu? Om vi börjar bråka om vem som inte gått ut med soporna, vem som håller koll på vad som finns i kylen, vem som släpper kläder efter sig som ett Hans och Greta-spår? Och värre: om vi tröttar ut varandra med vardagströtthet, om vi bara kapsejsar i den där soffan? Men så går jag och lägger mig bredvid honom, ber honom lägga handen på mitt huvud om han inte redan gjort det själv. Och så kommer jag på att där ska den ligga. Varje natt, hans hand som en hatt. Och det känns stort. Faktiskt enormt. Relaterade inlägg: Den sista natten. Tips till er som ska bli sambos.
