Det som händer är: Att aspen utanför mitt fönster har släppt ifrån sig sina frötussar och nu börjat vinka i vinden, som ett flaggspel. Jag ser bara löven genom gliporna i persiennen. Måste ha den nerdragen för att inte lägenheten ska koka. Jag städar. Det blir stökigt. Jag städar igen. På golvet ligger kronblad, de som lossnat från buketterna jag fick på releasefesten. Tussarna flyger runt i hörnen. Asparna försöker väl sprida sin art som en effekt av förra årets värmebölja och bränder. Klokt. Jag cyklar. Är en person med cykel. Tycker om att spela henne. Hur hon cyklar i klänning längs Skeppsbron. Navigerar in mellan träden i Kungsträdgården. Låser fast cykeln utanför ett konditori på Biblioteksgatan. Vem är hon. Hon är inte jag. Jag är hon som fastnar med klänningen i ekrarna, som blinkar bort aspfrön ur ögonen. Om man andas in dem, kan de slå rot i lungorna då? Det är på Långholmen jag hamnar om kvällarna. Grönskan och lummigheten. Ett sug i magtrakten. Kanske inte blir några recensioner. Badar från en brygga. Två solbrända män ska göra något med masten på sin segelbåt. De ser att jag har badat och frågar om jag inte har en dusch hemma. Jag lånar en rostig kniv att skära upp vattenmelonen med. Jag är nedkyld av den våta baddräkten. Cyklar hem längs Årstaviken. Fötterna gnisslar i tofflorna. Blod där remmarna sitter åt. En tjej kommer springandes mot mig. Vita hörlurar i öronen. Snygga träningskläder i samma färg som syrenerna. Så får hon något vitt i pannan. Det kommer från himlen. Det rinner ner över näsan och munnen. Jag ser hennes ansikte förvrängas, fingrarna som spretar, halsen som gör ljud. Så har jag cyklat förbi.
