Det är torsdag. De lägger ny väg utanför mig. Jag får stänga fönstret för att inte ångorna ska fylla min lägenhet. Jag tänker på hur det är att gå på nylagd asfalt; hur det klistrar sig mot skosulorna. En tillfredsställande känsla som ligger så nära obehag. Jag somnar intill någon och vaknar intill någon. Jag håller hans ansikte i mina händer. Jag tar en uber till honom klockan 23.15 för fyrahundra spänn för att jag måste. När jag är sjuk frågar han om han ska komma med glass. Det var länge sedan någon frågade mig det. Jag mailar mina uppdragsgivare och ber om uppskjutna deadlines. Skriver som det är. Att jag inte når orden nu. De svarar "vi har också varit där, ta en till vecka". Jag vet inte ens hur hans handstil ser ut.
