Observatorielunden i halvskugga. I gräset ligger Handelseleverna som skrivit klart sina tentor och de utslagna männen omgivna av pantfyllda påsar. Sida vid sida. Han kommer cyklande. Har hjälm på sig. Det hade han aldrig förr. Det var fem månader sedan vi sågs. Vinter då. Då stod jag i hans hall medan pappa väntade i bilen utanför. Vi ses, sa vi genom tårarna. Men att det skulle dröja så länge. Jag möter honom halvvägs till cykeln. Vi kramas. Eller lutar oss mot varandra kanske. Famnen känns inte så hemtam som jag hade föreställt mig, kanske är det den nya parfymen. Men visst är det han. Jag har köpt med mig lunch som jag vet att han tycker om. Varmrökt lax. Jag borde vara hungrig men illamåendet rör sig i halsen. Han måste ha en ny inställning på rakapparaten nu, skägget är längre. Jag vet hur det ser ut när skäggstråna faller ner i hans handfat som järnfilsspån. Han var alltid snabb med att torka bort dem. Han städade så mycket. Han säger att han blivit ännu mer pedantisk på sistone. Jag som först suttit rakryggad kan snart lägga mig raklång i gräset. Vi hittar skrattet. Det är skönt. Jag skrapar rent min lunchlåda. Vi dricker vatten ur samma flaska. Det finns saker att fråga honom och det är vad jag gör. Mina mungipor rycker okontrollerat då. Jag biter mig i läppen för att jobba emot. Torkar mig under ögonen med en servett från Urban Deli. Jag hatar att det är så jag blir. Förkrympt. Men hur ska jag förmå mig att spela stark med någon jag kunnat vara så svag med? Han säger att han festar mindre nu. Att han aldrig cyklar utan hjälm. Jag tänker att jag festar mer nu. Att jag tappat bort min hjälm och därför cyklar utan. Men det säger jag inte. Jag stirrar på hans underarmar. Trycker min nagel mot hans hud. Kroppen minns. – Hallå din lilla hjälmperson, din lunchrast är slut. Gå nu. Och det gör han. Några timmar senare, när jag korsar Skanstullsbron, har något hänt i kroppen. Jag märker det tydligt. En liten lucka har öppnats. Ett andningshål.
