Jag har inlett relationer med tvivel. Ett ben i något gammalt. Känt mig cynisk, ibland avstängd, inför framtiden. Varför skulle detta hålla, när det inte höll sist? Nu lutar jag mig in i hans hår och säger: Jag tror på oss. Det kanske bara är ord för dig, men för mig är det stort att säga det och känna att jag menar det. Jag kan liksom bli rörd av hur han uttalar brödet på göteborska. Brö-det. Hur mjukt hans brösthår är. Att se hur noga han lägger upp sin mat på tallriken. Presentationen är viktig, säger han. Och bakom honom tronar ett berg av kastruller upp sig från hans matlagning. Diskbänken är jordig från en basilikakruka och det är tomatsås i besticklådan. Jag blir väl tokig på det där någon gång. Precis som att han kommer bli irriterad på att jag alltid måste ligga med ansiktet bortvänt när jag sover, att jag går så fort trots att vi inte har bråttom, att jag gör så mycket planer. Men det där kommer sen. Nu är vi i ett första stadie, upplever det mesta genom ett VSCO-filter. Det blir så dyrt varje gång vi handlar mat. Vi båda har nog en känsla av att vi vill unna oss, nu när det är såhär. Ett litet firande varje dag. Tryffelmajonäs. Varför inte. Jag och Johan stod på en Maggiokonsert och sa, vi kan inte bli tillsammans på en Maggiokonsert, fan heller, det får vi bara inte. Vi får bli ihop efteråt. Men det var för sent, då hade vi redan blivit det.