Vid Årstaviken. Tanterna går framåtlutade, klädda i syrénlila klänningar av frotté. Jag tycker om att simma genom näckrosorna, känna de slemmiga rötterna slingra sig runt benen, de är tjocka som elkablar. Förskoleklasserna har kommit ut igen. De går som tusenfotingar genom Tantolunden, sammanlänkade med ett rep. Alla bär neongröna västar. De har sommaren på sina kinder. – Vill ni komma över på rårakor ikväll? Felix och Daniel har med sig en flaska lambrusco. Rött mousserande vin. Jag skalar potatis och river potatis och kramar ur potatis och steker rårakor av potatisen. Daniel hackar rödlöken som en mästerkock. Felix väljer musik och lägger upp sina solbrända fötter på stolen vi köpte på Myrorna som tonåringar. Potatisen ger vita fläckar på köksbänken och skjortan jag har snott av pappa. Vi pratar om en utställning Felix ska sätta upp, om Daniels musik, om mina författarintervjuer. Om att våga försöka. Alfapetet åker fram. Det är en ny version där man kan få minuspoäng. Vad fan, säger vi. Vad är det här. Klockan kvart i tolv bankar grannen med något i taket. En golvmopp kanske. Vi stänger av musiken. I min dröm kommer han sen. Grannen. Jag vet inte hur han ser ut på riktigt, kanske är det inte ens en han, men i drömmen är han två meter lång, fyller upp hela dörrkarmen, står naken med båda händerna kupade om sitt kön. Jag försöker faktiskt sova, säger han. Jag ska upp om fyra timmar. Oj förlåt, säger jag. Jag ber verkligen om ursäkt. Vägarbetet börjar klockan sju och tystnar klockan nio. Ett djävulsk val av tid men kanske har det med temperaturen utomhus att göra. Borrandet tar sig in i mina drömmar, allt bullrar, förutom grannen hör jag inte vad någon säger. Ett leende i facetime sedan. Skriv inte om det, säger jag till mig själv, skriv inte om det leendet. Håll det för dig själv.
