Jag har varit fast i mitt huvud den här försommaren. Visst har det funnits stunder då jag känt mig glad, men nästan dagligen har jag fyllts av självkritik och blivit nästan klaustrofobiskt självmedveten. Drömmer om att kunna borra ett hål i tinningen och låta tankarna pysa ut där. Drömmer om att det ska bli tomt och tyst i huvudet. Så trött på mig själv. Att driva livsstilsblogg och skriva bok hjälper inte. Åhå, vad kan jag hitta i naveln den här dagen?Håll käften.Blir bra med familjehäng nästa vecka. Att använda min fysiska kropp till att packa matsäck, gå ner till havet, hitta på lekar att göra med barnen. Bada. Sova. Vara behjälplig. Ett par armar som kan kramas. Händer som kan killa rygg och kasta tärningar. Ett par ben som springa, hoppa, jaga, sparka vatten. En röst som kan läsa saga och sjunga sånger.
