Karolinska, måndag morgon. Vi är så tidiga på plats att vi inte kan registrera oss i entrén utan får gå direkt till pre-op. Jag har hållit Johans hand hela taxiresan men inte sagt något särskilt, inte vetat vad. Kvällen innan bytte vi lakan i sängen och han tvättade sig noga, inklusive i naveln, helt enligt instruktionerna. Vi har sovit dåligt båda två. Han blir uppropad av en sjuksköterska men ingen av oss förstår att han inte ska komma ut igen förrän han är klar, så vi säger inte hejdå, vi pussar inte ens varandra. När den tunga dörren stängs drar en känsla av panik igenom mig, jag vill inte gråta i väntrummet, ska inte skrämma några av de andra som är där, men min näsa börjar rinna och det ilar i hela kroppen. Ute ligger frosten som ett silvrigt raster över alla byggnader och träd. Jag väntar på Espresso House under tiden han är nedsövd. Kaffekoppen jag beställt visar sig vara lika stor som mitt huvud. Googlar mig fram till att risken för att någon ska dö under narkos är ytterst liten. Och han tvättade ju naveln så noga. Men det är en märklig känsla; vetskapen att han i den här stunden inte är vid medvetande. Fyra timmar senare tar vi en taxi hem, han verkar lite uppåt av alla mediciner, kanske också lättad över att han är njurstensfri. Han får dispens och får flytta playstationet till sovrummet, jag bakar bröd, mitt första som blir bra på riktigt. Serverar honom en skiva med smör, prästost och apelsinmarmelad. – Så glad att du vaknade.
