Jag skrek rakt ut när en elektrisk stöt for genom min kropp. Det kändes som att få ett riktigt hårt slag i armbågen.Såhär: Jag höll på att tapetsera och behövde skruva bort lampan för att komma åt ordentligt. Två strömförande sladdar stack rakt ut från väggen och jag hade i min iver glömt stänga av elen, fastän vi diskuterat det noga. Pang hade jag stött i dem. Just snyggt.Bara minuter innan hade jag stött på patrull med tapetseringen. Det visade sig vara svårt att skära av tapetvåder med skalpell på ett snyggt sätt när tapetklistret inte riktigt har torkat. Tapeten var helt enkelt för blöt för att tillåta ett skarpt snitt. Jag var hungrig och trött och klistret klibbade på mina händer. Nu hade jag dessutom fått en elstöt som gjorde att kroppen gick in i något slags fysiskt chocktillstånd. Jag stängde dörren, satte mig på en pall omgiven av tapetrester och började storgrina.En kort stund senare knackade det på dörren. Mormor stod där utanför, iklädd en tunn dunväst ovanpå kläderna. Hon sträckte ut armarna mot mig och jag gick in i hennes famn. Att gråta mot en dunväst känns som att gråta i en sovsäck. "Kom Flora, nu sätter vi oss här i soffan." Jag följde efter henne, kände mig dum, barnslig, varför grät jag så mycket och varför behövde jag bli tröstad för en sån här småsak? Det var bara en stöt. Hon satt intill mig och bara andades. En sval och torr hand på min handrygg. "Jag vill bara att det ska bli bra", sa jag och rösten lät pipig. "Det blir jättesnyggt", sa mormor, "och mig kan du lita på för jag är hemskt petig."Men det var inte tapeten jag syftade på, insåg jag, utan på boken. Jag vill bara att den ska bli bra. Den enda som kan skriva den är jag, och den tanken – att mitt jobb står och faller på mig – är ibland övermäktig. Kände mig hudlös resten av kvällen. Vi tittade på fotografier på en tremånaders bebis (mamma) och en tjugofyraårig vacker kvinna (mormor) och jag blev så rörd att jag ville gråta. Vi talade om familjekonflikter och hur vi i min släkt är rätt så bra på att ladda ur och sedan försonas. Vi är inte uppfostrade att vara långsinta. Det gjorde mig också rörd på något vis. Jag fick lust att hålla tal och säga till mamma, mormor och Calle hur mycket jag tycker om att umgås med dem. Det gjorde jag inte, det hade varit too much. Alltså mina känslor var överallt? Men jag hade ju faktiskt genomgått en slags elchocksbehandling.
