Svetten skapar mönster i mitt linne. Väskans band skaver mot finnarna på axeln, som varje dag den här sommaren. Så fort de börjar läka så är det en ny väska med nya axelband som irriterar huden. Jag går fel, stigarna finns inte utmarkerade i Google maps, såklart, pricken som markerar min nuvarande plats rör sig i stora cirklar, som om jag vore havsfågel, men jag står still. Jag befinner mig i en återvändsgränd. Stigen är igenväxt. Mellan mina fötter, ruttna fikon. De luktar jäst i hettan. Ovanför mig, ett stort träd med flikiga blad, grenarna är tyngda av mogen frukt. Jag pallar ett fikon. Biter i det tygliknande skalet. Fruktköttet smakar karamelliserat. Kanske är detta det godaste fikon jag har smakat. Jag tänker att jag måste hitta den här vägen igen. Plocka fler att bjuda de andra på. I min kropp simmar fortfarande alkoholen från gårkvällen. De italienska tvillingarna bjöd oss på tequila. De hette förstås Massimo och Alessandro. De hade stora vilda ögon och var höga som hus. Armarna flög åt olika håll när de pratade. Vi stod på Apelsintorget och försökte hitta någon som kan ta med oss ut på havet. Vi frågade: Do you have a boat? När de sa nej rynkade vi på näsan och gick vidare. Alla Italienska män har Stockholmsfrilla och nakna anklar. Vi är sex tjejer i ett hus. Vi ligger på rad i poolen med armarna om kanten. Vi turas om att duscha, skickar after sun-tuben mellan oss, sprayar myggspray på varandras fötter, spelar lugna när det springer råttor över pergolans tak, för att en är fobiker. Gråter och torkar kinderna med solkrämsklibbiga händer. Ligger på varsin sten på piren och läser. Hedvig knackar mig på axeln och räcker fram en vattenflaska som är immig av kondens. – Här gullis. Fyll på. När jag tagit en klunk och räcker tillbaka flaskan så skakar hon på huvudet. – Drick lite mer.
