Jag är i telefonkön till banken. Plats 178. Jag har en blåsa på tungan, är täppt i näsan, jag suger på en tablett varje kväll för att det känns som om det har fastnat ett könshår i halsen. Jag ser människor som har gjort sig fina; fönat håret, valt kläder, sminkat sig noga. Själv har jag aldrig tagit så få selfies som i oktober. Undvikit spegeln. Har nästan bara klätt mig i jeans och skjorta, det översta ur högen på golvet, ingenting som smiter åt eller, hua, framhäver. Att bli recenserad är att bli genomlyst. Jag måste ändra mitt språkbruk. Det är inte jag som blir recenserad, det är min bok. Nu har jag suttit i kö till banken i 48 minuter. Jag tror verkligen att skrivandet måste riskera något för att bränna till, men det är utmattande. Jag fick en recension i GP i förrgår. Jag menar, min bok fick en recension i GP igår. Den var övergripande bra, jättefin till och med, det stod till exempel:Flora Wiströms tredje roman ”Här ruvar havet” har ett elegant och stilsäkert språk.Med “Här ruvar havet” hoppas jag att fler vågar släppa fram den opålitliga berättaren ur romankonstens verktygslåda, som hittills varit alldeles för frånvarande i svensk samtidslitteratur utanför deckargenren. Inspiration kan med fördel tas från Wiströms roman, som jag gissar – och hoppas! – är långt ifrån hennes sista. Jag kände mig omtöcknad, Johan skrev att han var stolt över mig. Jag kom inte ur min pyjamas på hela dagen.Nu talade jag med banken. Jag behöver ringa ett annat nummer för att kunna prata om företagsärenden.Johanna skrev precis att vi får vara förkylda till och med söndag, men sen är det nog. Det var på tal om detta: En anledning att gräva fram finplaggen i garderoben alltså.Läs också: Kvällsblogg från sängen (och den första recensionen)
