Varje dag tänker jag på barn. Jag tänker på små bebisfötter, lena mot ansiktet. Vassa tånaglar. Varje dag ställer jag mig frågan: När är det dags för oss?Om söndagsmorgnarna, när jag ligger i soffan och läser, brukar jag drabbas av dåligt samvete. Jag har fått sova ut och kan ta det lugnt hela dagen, medan vissa småbarnsföräldrar har varit vakna sedan klockan fem. Det är inte rättvist! På semestern tänker jag likadant: Gud vad orättvist att jag får ligga här och sola medan andra springer efter sina ungar och försöker hindra dem från att äta sand. Så håller min hjärna på.Den säger inte: De har valt att ha barn, du har valt att vänta. Punkt slut.Det har aldrig funnits någon tvivel i mig – jag vill ha barn. Två, kanske tre. Jag har vuxit upp med tjugo kusiner, extrajobbat som barnvakt hela min tonårstid och jag fick småsyskon när jag var arton. Jag har bytt blöjor och puttat barnvagn, tröstat och lekt, så länge jag kan minnas. Jag har så lätt att älska barn. Jag är genuint intresserad av dem.Ett intresse som har varit fredat fram till nu. Nu betyder det plötsligt något annat.I höst fyller jag och Johan 29. Våra kompisar har börjat plussa. Långt ifrån alla, men några. Våra kompisar föder fram bebisar som vi tycker om mer än vi trodde var möjligt. Vi frågar om vi får vara barnvakt. Vi bär de små barnen i våra famnar. De har namn som skolfröknar. Vi håller deras små lena fötter mot våra kinder. Ibland gråter vi för att de är så fina. De är så fina.Samtidigt blir jag mer osäker. Vill jag? I min stora familj har vi, de senaste åren, träffats klockan 16. Klockan 20 är middagen över, barnen ska ju nattas. Ofta kan Johan inte vara med – han slutar jobbet klockan 18 och då blir det för tight för honom att ansluta. Ibland får jag en ologisk känsla av att min familjs barnanpassade rutiner äter upp min ungdom. Att barnen inkräktar på mitt dink-life. Det är en så jävla idiotisk tanke, för familjer har alltid, genom tiderna, bestått av olika åldrar. Det hör till. Men det är alltid jag som måste anpassa mig (och om jag säger det så får jag svaret "var glad för att du har den flexibiliteten").Vill plötsligt, mer än någonsin, driva planlöst runt på stan. Vill bo utomlands. Vill ligga i soffan en hel söndag och läsa. Johan och jag är som bäst när vi inte behöver tänka på göromål. Vad händer med oss om vi är bundna till hemmet? Vad händer med oss när vi inte får sova?Men vi känner människor som försökte få barn i många år innan det gick. Missfall efter missfall efter missfall. Vi känner andra som fick barn på första försöket. Hur länge kan jag och Johan vänta?Det är en retorisk fråga.
