Fredagskväll. Jag står och väntar på fyrans buss vid Gullmarsplan. Först står det 8 minuter på skärmen. Sedan står det 15. Jag balanserar en systembolagetkasse mellan fötterna. När jag kommer hem äter jag müsli medan jag sminkar mig. Jag dricker en veteöl. Den är kall men inte av kylskåpet utan av luften utomhus. Jag skriver i ett sms att jag kommer snart, men det dröjer ändå en timme innan jag är på Mix. Vi beställer två flaskor cava och fyller åtta glas. Pratar om att ha distansförhållanden med sina vänner. Hur svårt det är att längta. Att hålla ihop. Hos Hanna och Gustav blinkar det från alla lampor. I hallen finns fem par skor som är identiska med mina. De har en stor kastrull med bönor på spisen och alla köar för att vika sina tacos. Någon tappar ett vinglas i golvet. Vi sitter i ring och och pratar om att kärlek kan växa fram, att man ibland måste komma över alla de första rädslorna, alla tankar som börjar med tänk om, för att släppa fram det pirriga. Vi tränger ihop oss på balkongen där det regnar. Det är halt att dansa till Abba med blöta fotsulor. Jag tar två bilder på mina kompisar när de ligger som en råttkung på sängen. Någon frågar Johan: – Är det inte är jobbigt att hon ska fota allt hela tiden? Jag blir sur. Säger: – Man måste väl få ta två bilder på sina kompisar? På lördagen slår jag och Johan läger i min soffa. Tittar på Vi är bäst och gör varma mackor med en låtsasskinka som luktar kött. Jag mår så illa att jag måste ligga raklång. Ändå vill jag se på Youtubevideos när en italiensk man med mycket brösthår lagar tryffelpasta. Ändå vill jag inte vara på någon annan plats på jorden än just här. Vi åker till en utförsäljning av kläder som vanligtvis kostar flera tusen. Det är trångt, varmt. Ur högtalaren spelas proggmusik. Alla killar som är där ser precis likadana ut. Som att de hatar livet lite. – Jag väntar utanför, säger jag. I min ryggsäck finns en liten glasburk med färsk tryffel, vinägerchips och en flaska rödvin som Johan köpt i Frankrike. Vi lagar pasta till middag. Tryffeln smakar ingenting. Men chipsen. Söndag. Vaknar halv elva. Kan inte minnas när jag vaknade av mig själv senast. Jag läser en lång Moodyssondikt i sängen innan det börjar röra sig intill mig. – Jag vill gå ut innan det blir mörkt, säger jag. Halsduken är virad två varv. I augusti gick vi samma promenadsträcka längs sjön. Han ville visa mig den lilla hytten ut mot vattnet, men där satt redan ett gäng moppekillar och rökte. Vi satte oss på en annan bänk. Hånglade som tonåringar. Jag kände honom knappt då. Nu är det dimmigt. En häst betar i hagen. Sjön ligger stilla. Himlen ovanför oss är vit som ett A4-papper. Marken prickig av fallna löv. Det gnisslar om mina nya vinterskor. En söndagsaktivitet kan vara att gå till Gribbylund och handla middagsingredienser. Sedan gå genom skogen på tillbakavägen. Jag säger att jag behöver hjälp med en scen och Johan ställer frågor om karaktärernas viljor och rädslor. När jag pratar om dem känns de som levande människor. Jag bär deras svar i mig. Det är roligt att låta berättelsen leva utanför de skrivna orden. Och han vet vad han ska fråga. När vi kommer hem har det mörknat. Vanligtvis är det fem andra där, i kollektivet, men nu är vi ensamma. Jag sätter mig vid datorn och antecknar vad vi pratat om. Johan står vid köksbänken och dricker en liter julmust. Vi tittar på Vår tid är nu i badkaret och jag måste titta bort när en av bröderna Löwander gör bort sig. Hela tiden rör sig Johans händer över mina axlar. Vi städar hans rum. Jag viker in hans kläder. I alla tygkassar ligger det smuliga tuggummin. Det är en arkeologisk utgrävning. När vi ska gå och lägga oss slänger Johan sina kläder rätt på golvet. – Men vad fan! säger jag. Han skrattar. – Men jag skämtar ju. Vi kan inte somna sen. Mina axlar måste ligga parallellt med madrassen. Mitt ena ben måste vara utanför täcket. Ögonlocken är rullgardiner som slår i taket. Jag tänker på att vi varit hemma nästan hela helgen och det är konstigt att det inte gör mig särskilt rastlös. Men trött är jag inte. Visst dokumenterar jag mycket. Tog alla de här bilderna under helgen. Men jag skriver också. Registrerar saker. Den typ av dokumentation är accepterad. Skrivandet är accepterat. Mitt andra jobb, den här bloggen, är det inte.
