Jag skrev ett sms till Sardellen. Jag skrev: Hur länge ska man behöva gå och vänta på ett blogginlägg egentligen!Sedan skrev jag: Jag utmanar dig att ställa en klocka på 7 minuter och skriva ett blogginlägg som inte behöver bli det minsta bra. Nu tänker jag ge mig själv samma utmaning. Utan någon som helst plan. Utan att jag får redigera i efterhand. Hade pingponghjärna när jag skulle sova igår. Alla bilder jag såg för mitt inre var clownlika, makabra, hjärnan studsade runt utan att fästa någonstans. Jag hörde värmepannan surra. En fluga dunsade runt i rummet. Johan hade sin sänglampa tänd och det var omöjligt att somna, jag kan inte somna! Käkvärk också, var tvungen att gå upp och ta en värktablett. Klåda överallt. Mitt tydligaste tecken på PMS är kanske detta, elektriciteten innan sömnen. Så annorlunda hur jag känner mig annars, där sömnen blir en frälsning, en gåva. Om jag är stressad, ledsen eller ångesttyngd under en period, kan jag somna som om jag tryckte på en off-knapp. Det är skönt att börja dagen med att promenera ner till Lundbergs, beställa frukost (fralla och kaffe), sätta mig i nåt hörn och ta upp datorn. Snegla på de typ sjuttioåriga stammisarna som dricker festis och läser tidningen. Frisören som kommer in med sitt backslick och dricker sitt kaffe ur en mugg som är dubbelt så stor som våra. Min kropp är spänd hela vägen upp till tinningarna, men saker börjar lossna i min text. Har man bara tålamod så landar saker efter ett tag, det är som att lägga ett pussel där det blir tydligare och tydligare vilka delar som saknas. Nu har jag bara 51 sekunder kvar. Jag sitter och skriver det här på kontoret, ur högtalarna spelas Anyone who knows what love is (will understand), Sara klickar sig runt i ett jättedokument vid bordet intill, jag har snurrat in mina ben i varandra och ikväll ska jag göra absolut ingenting.
