Jag är på skrivkurs. Den heter Romanens frågor och spänner över fem dagar. I måndags kväll, som inte bara var veckans första utan även kursens första, följde jag det gröna spåret runt. Jag kollade upp tiden för solnedgången (21:08) och såg till att pricka in den. Jag sprang jämte åkrar och kohagar. Kände mig uppgiven över att jag inte skulle kunna skriva om den, naturen. Hur. Jag lyssnade till en låt av Tove Lo som jag inte tyckte om, men som gav mig styrka i löpsteget. Då satte jag foten i ett hål. Den bromsande kraften hade bara påverkat foten, men inte den övriga kroppen, så jag flög framåt i hög fart. Rakt ner i backen. Jag stängde omedelbart av musiken. Den hade ett tempo och en volym som inte kunde överföras till att jag låg på mage. Jag lyfte på huvudet och såg mig omkring. Ingen människa syntes till. Jag sa högt för mig själv: – Gick det bra? Ställde mig vingligt upp. Vägde lite på foten. Vickade på den. Plockade bort några torra grässtrån som hade fastnat på min arm. De lämnade spår i huden. – Jag tror det. Jag sprang vidare. Kunde öka tempot efter en stund. Det sved och brände på handen. Vad skapar hål i vägar? Är det vatten som rör sig under marken? Är det andra människors fötter, djur, fordon? Är det regn eller bara naturens gång? Jag tänkte också att om det är något som jag vill överföra till mina barn, så är det att man ska gå ut när solen går ner. Den tanken kändes mycket viktig då. Nu vet jag inte. När jag kom hem tryckte jag ner naglarna i skalet på en apelsin och slet upp den. Jag fick äta den över papperskorgen för att det inte skulle droppa över kläderna eller ner på golvet. När jag satt där på huk och bet loss stora klyftor, med huvudet hängande över hopknölade papperstussar, snusprillor och tepåsar, funderade jag på vem som bott här, i det här rummet, innan. Daniel Sjölin? Kayo Mpoyi? Tone Schunnesson? Men någon sa att de på skrivarlinjen (ja, den som löper över ett år) har enkelrum, för att de ska kunna skriva ifred. Och i det här rummet står två sängar. Skriva ifred. I fred. Idag går solen ner 21:00. Ankeln har svullnat upp men jag kan åtminstone ta mig bakom huset.
