Framåtlutad genom skogen. Så fort jag saktar in svärmar myggen runt mig, biter sig fast på halsen, på händerna, kinderna, de enda kroppsdelar som är nakna mot kvällsluften. Det regnar. Har gjort det hela dagen. Tillslut tröttnade jag på att vänta ut det och klev i gummistövlarna och trädde på mig regnjackan. Skrivandet kräver promenader. I denna skog bor promenader med min mamma, mina kusiner, vännerna, pojkvännerna. Mormor gick här i tjugofem år. Bodde själv på gården. Därför är jag aldrig rädd för att vara ensam i huset. Om hon kunde, kan också jag. Också morfar har gått längs dessa stigar. Knäat intill växterna. Bugat inför dem. Glasögonen hängde i ett snöre runt halsen, lättillgängliga, byxorna hade många praktiska fickor. Morfar lämnade oss förra sommaren. Jag höll hans hand på Sandvikens sjukhus. Smekte den på ett sätt jag aldrig gjort förut. Han tyckte om det. Ville plötsligt vara nära. Han hade tyckt att jag går för snabbt och ouppmärksamt genom skogen. Man måste ha tid att riktigt se växterna. Jag rabblar några av deras namn för mig själv men blir besviken, mitt minne tryter. Morfar kunde i princip alla. Han började inventera Hälsinglands flora på åttiotalet. I år blir verket publicerat, ett år efter hans död. Där på sjukhuset sade han till mig: "Folk vill ha tvärsäkra svar, men jag vill att Hälsinglands flora ska förbrylla. Jag ska fortsätta förbrylla så länge jag lever." Morfar, Anders Delin, tog strid för naturskogen. Gjorde allt för att skydda den. Några gånger tog han med oss ut i skogarna. Jag minns hur han använde en tillväxtborr så att vi kunde göra åldersbedömningar på träden. Ut kom smala trästavar. Jag och mina bröder fick räkna ringarna. Det doftade så gott om stavarna. Vi ville spara dem. Samla. Han var med i naturradion förra helgen. Det är något alldeles särskilt att lyssna till någon som inte längre finns, för där i rösten var han ju, livs levande. Hes och mjuk genom högtalarna på bilen. Han talade om skogen som om den vore ett barn. Mamma bakom ratten. Jag sökte hennes blick i backspegeln, den var rödkantad. Även nu är hon hans förstfödda. Trädens grenar är tunga av regnet och sträcker sig över stigarna, jag får leka limbo, blir blöt i ansiktet och om benen. Jag lyssnar på Lundströms bokradio. Hur skriver man om skogen? Frågar sig Marie Lundström. Hon läser ur Harry Martinsons diktsamling Gräsen i Thule från 1958: En tid i juni står granskogarna salladsljusa; överfulla av guldgröna årsskott lyser de gladare än lövskogarna. Då doftar av vårlig mjällhet den yttersta grankvisten i kådans ungdom innan den hårdnar till granris, gravris. Ljus är den tid då granen pryder sig själv. Då granen själv står i högtid med ljusa kläder.
