1. Printar min väns bokmanus. Doftar på luntan. Allt arbete som ligger i de här sidorna. Äntligen har hon gläntat på dörren och sagt: Tjo, vill du komma in?2. Spelar in första poddavsnittet för säsongen. Först: nervositeten, rädslan för att inte duga, att bli genomlyst. Efteråt: vissheten om att jag faktiskt kan. Så snabbt man glömmer.3. Jag står och väntar på bussen när jag ser ett barn springa rakt ut i gatan. Han är tre, kanske fyra år gammal. Blå overall. Blå gummistövlar. En taxibil kommer åkande, barnet fortsätter springa ut i körfältet, de vuxna som nyss hade honom inom räckhåll skriker och rusar efter honom, armarna utsträckta, men han har redan kommit ut en bit. Taxichauffören tvärbromsar. Pojken faller ner på marken, de vuxna kommer i kapp, en gummistövel ligger längre bort, när hamnade den där? Taxichauffören kliver ur bilen, har parkerat mitt på gatan, bilarna bakom hans måste snirkla sig runt. Han står och drar sig i håret och ansiktet. Det går inte att höra vad någon av dem säger. Men barnet gråter med ansiktet ner i gruset, han är utom sig, men verkar oskadd. Vad föranledde att han sprang rakt ut i gatan? Jag vet inte. Men han sliter upp något i mig.4. Firar Mys trettionde födelsedag. Tänker på när vi var fjorton och jag skrev ett blogginlägg med rubriken Rise cookies, laugh, photography and talking. Just så stod det. Vi åkte in till Slussen och fotograferade varandra framför centralbrons fot. Min storebror som jobbade i vintagebutik hade valt min outfit. Jag hade aldrig träffat någon med så stark indragande kraft som My, kände mig utvald, ville vara med henne alltid. Och det verkar jag få.
